Jag har fått en ärtans pärtans uppenbarelse: Livet är för värdefullt för att en människa ska gå omkring och vara arg hela tiden eller ledsen hela tiden eller rädd hela tiden. Men jag säger bara det: Det ska Fan leva som en helig man. En vis kanin skulle nog hålla med mig om den saken… Vanans makt och kärlekens stolligheter – är dessa realiteter de två dominerande levnadsvillkoren för människobarnens släkte…? Eller kaninernas? – Vem är jag? Djävulen hatar mig! …Men jag har ju Dig, kära läsare, mitt förlorade lamm! Därför att Livet är inte en automatisk process… Vi lever i en föränderlig värld… Ibland är det si och ibland är det så… Förstår Du mig? Jag ville bli en ”sås- och potatismänniska” som lever ett ”sås- och potatisliv” – att arbeta stenhårt med övertid för en skitlön och äta chefens skit och är nöjd och glad och tacksam för att få leva ett sådant liv och tackar Herren Gud i sina böner därför!!! Det vore roligt att få snickra kaninburar här på behandlingshemmet men det får jag inte. Det är inte tillräckligt högvärdig terapi. Jag var Adolf Hitlers hund i mitt förra liv. Annars är det helt okej! Vad är det kreativt mest fruktbara? – Längtan eller tillfredsställande av längtan?
Med vänlig hälsning, Peter Predikanten
