Ärade läsare!
Jag har fått en ärtans pärtans uppenbarelse: Livet är för värdefullt för att en människa ska gå omkring och vara arg hela tiden eller ledsen hela tiden eller rädd hela tiden. Men jag säger bara det: Det ska Fan leva som en helig man. En vis kanin skulle nog hålla med mig om den saken… Vanans makt och kärlekens stolligheter – är dessa realiteter de två dominerande levnadsvillkoren för människobarnens släkte…? Eller kaninernas? – Vem är jag? Djävulen hatar mig! …Men jag har ju Dig, kära läsare, mitt förlorade lamm! Därför att Livet är inte en automatisk process… Vi lever i en föränderlig värld… Ibland är det si och ibland är det så… Förstår Du mig? Jag ville bli en ”sås- och potatismänniska” som lever ett ”sås- och potatisliv” – att arbeta stenhårt med övertid för en skitlön och äta chefens skit och är nöjd och glad och tacksam för att få leva ett sådant liv och tackar Herren Gud i sina böner därför!!! Det vore roligt att få snickra kaninburar här på behandlingshemmet men det får jag inte. Det är inte tillräckligt högvärdig terapi. Jag var Adolf Hitlers hund i mitt förra liv. Annars är det helt okej! Vad är det kreativt mest fruktbara? – Längtan eller tillfredsställande av längtan?
Med vänlig hälsning, Peter Predikanten
"240707 (söndag) Hej Ingrid! Tack för att du finns. Jag kommer alltid ihåg Dig. Du betyder mycket för mig! Jag är fri(sk) nu! Jag har varit här på Thamstorp i över 15 år och trivs..."