Ärade läsare!
I natt drömde jag att Kent Larsson, en intagen här på hemmet, låg i mitt paket med löstobak och vältrade sig i tobaken. Kent har tiggt cigaretter av mig var och varannan dag under ett och ett halvt år. Sedan under dagen bad jag Kent om att han i gengäld ska köpa ett paket löstobak åt mig. ”Nej”, svarade han, ”tobak får du hålla dig med själv.” Senare kom han tillbaka till mig och tiggde om att få en nypa tobak att röka i sin pipa. Mitt svar blev: ”Om du inte har vett att låta bli att ställa en sådan fråga, då orkar jag inte bry mig om att svara på den frågan.” Kent Larsson kan inte vara generös, men han har en rikt utvecklad och självständig personlighet, ”Snål-Kent”.
En kväll blev jag bjuden på godis i teverummet. Då tog jag två geléhallon och satte fast dem framför ögonen som jag knep ihop. Två skumtomtar blev till huggtänder. Två ostkrokar höll jag mot pannan som horn. ”Nu är jag Djävulen!”, ropade jag och bet två patienter i benen och en tredje i armen. Detta Satans-komplex är för mig starkt förknippat med humor. För tjugo år sedan växte i min panna ut två stora knölar av brosk – de såg ut som horn! Mamma krävde, att jag skulle gå till en kirurg och få mina ”horn” bortopererade. Jag lydde henne för att inte skämma ut min familj. Mamma trodde att de hornlika utväxterna berodde på allt knark som jag vräkt i mig. Så kan det gå till på ett behandlingshem – det handlar mycket om att ge och ta. ”Så ta det onda med det goda för Satan”, som den danske regissören Lars von Trier säger i sin film ”Riket”.
Med vänlig hälsning, Peter Predikanten
