Burfetma är det nya hotet i kaninvärlden. Glöm morotsbrännvin, glöm dopade muskelkaniner och glöm sektledare i burkyrkan – nu är det fettet som rullar in. Bokstavligen. För vissa kaniner har blivit så obeskrivligt runda att de inte längre får plats i sina egna burar. Istället blir buren en del av dem. Som en grotesk symbios mellan päls och galler. Kaninen sitter där, oförmögen att ta sig ut, medan buren får hjul och rullas omkring som en egen kollektivtrafik
I Thamstorp talas det redan öppet om burfetma som nästa epidemi. Ingen kanin vill riktigt erkänna det, men alla vet att någon i deras burkvarter sitter fastkilad mellan spjälorna med en morot i munnen och morotschips gömda under halmen. Och precis som med människors fetma handlar det inte bara om mat – det handlar om identitet, skam, tröstätande och en kultur där morötter alltid finns nära till hands
🍔 Matfetischen som blev livsstil
Det börjar alltid oskyldigt. En extra morot på kvällen. Lite hö doppat i morotssås. Några pellets för att lugna ångesten. Men snart blir det en fetisch. Burfetiskaninen älskar mat mer än livet självt. Inte för att han är hungrig, utan för att det kittlar rätt i dopaminet när morotspaketet rasslar
Som en alkoholist som gömmer flaskor under sängen, gömmer burfetiskaninen snacks i burens hörn. Under halmen, bakom matskålen, till och med i sitt eget bajshörn. Ingen burinspektör kan hitta allt – burfetiskaninen är för slug
När andra kaniner tränar på morotshjulet, sitter han som en rund staty framför matskålen, med blicken som säger: ”Kom inte nära, den här höbollssalladen är min”
🐹 Ett med buren
Den stora chocken kom när burfetiskaninen till slut blev ett med sin bur. Han hade ätit så mycket att han inte längre kunde pressa sig genom luckan. När det blev dags att flytta honom fick Kaninpolisen sätta hjul på hela buren. Han gnagde på morötter medan poliserna rullade runt honom på gården, som en cirkusattraktion
Grannkaninerna skrattade först. Sen blev de chockade. För vem vill inse att även deras egen päls kan gå samma väg? Burfetma är mer än bara en kroppsstorlek. Det är en livsstil. Ett tillstånd. Ett långsamt sjunkande ner i en höhög som aldrig tar slut. Den som en gång blir ett med buren kan aldrig riktigt återvända
🛒 Kaninernas hemliga matsmuggling
Burfetiskaninerna utvecklar samma beteenden som andra missbrukare. De smugglar in extra pellets, beställer svartlistade morotskakor från darknet och gömmer matlådor i sina pälsar. Vissa har till och med börjat muta höbilschaufförer för att få extra leveranser direkt till burdörren
”Han hade alltid en morot i munnen, men jag trodde bara han gillade att tugga”, säger en anonym granne. ”Sen visade det sig att han hade ett helt lager av morotschips under halmen. Jag såg honom gräva upp en påse klockan tre på natten”
Kaninpolisen har försökt stoppa matsmugglingen, men problemet växer. Varje gång de beslagtar ett kilo pellets dyker det upp tre nya burar där innehavaren sitter fastkilad som en pälsboll i gallret
🧑⚕️ Lättmorötter på recept
Precis som människor får lättprodukter och dietpulver, har burfetiskaniner börjat få lättmorötter på recept. En blekare, smaklös variant av moroten, framtagen av Kaninmyndighetens hälsoavdelning. Problemet är bara att ingen kanin gillar dem
”Det smakar plast”, säger en burfetiskanin som vill vara anonym. ”Jag äter hellre gammalt sågspån än lättmorötter. Man blir inte lycklig av det. Man blir bara arg”
Resultatet blir att lättmorötterna staplas i hörn, medan riktiga morötter smugglas in som rena droger. Dietprogrammen kraschar. Ingen kanin vill frivilligt bli smal när hela burkulturen bygger på att äta tillsammans. Smala kaniner ses nästan som förrädare – de hotar den stora fluffiga gemenskapen
🚑 När buren blir en vårdfråga
Burfetma är inte längre bara ett socialt problem, det är en vårdfråga. Kaninambulansen har redan tvingats bygga ut sina bårar för att kunna transportera de största kaninerna. Vissa får bogseras i sina burar, andra lyfts med gaffeltruck direkt till kliniken
Väl där ska veterinärerna försöka väga dem – en process som kräver minst fyra kaninsköterskor och en industrivåg. Och diagnosen blir alltid densamma: ”Burfetma, kronisk. Prognos: buren kommer aldrig öppnas igen”
Kaninpsykologer har börjat tala om ”burångest” – känslan av att sitta fast, både bokstavligt och mentalt. Men samtidigt vägrar många burfetiskaniner behandling. De hävdar att deras kropp är deras bur, och att det är en livsstil ingen har rätt att ifrågasätta
🎪 Buren på hjul – en ny normalitet
Till slut blir burfetma något man vänjer sig vid. Kaniner som är ett med sina burar börjar rullas ut på gatorna. Med hjul fastsatta under gallret blir de som små husvagnar, fyllda med fluff och pelletsdoft. Barnkaniner pekar och skrattar, men snart blir det vardag även för dem
I Thamstorps centrum kan man se hela gäng av rullande burar, som sakta puttrar fram mellan stånden på morotsmarknaden. Ingen höjer längre på ögonbrynen. Det är bara ännu ett tecken på att burfetma har blivit en accepterad del av samhällsstrukturen
📰 Medierna och skammen
Kaninpressen älskar att skriva om burfetma. Varje vecka kommer nya rubriker: ”Kaninen som åt upp sin egen bur”, ”Från höboll till helkroppsboll”, ”När hjulen blev enda vägen ut”. Det säljer lösnummer, men det skapar också skam
För burfetiskaninerna lever i ständig kluvenhet. De älskar sin mat, men de hatar att pekas ut. Skammen blir en del av deras identitet, vilket i sin tur leder till ännu mer tröstätande. En ond cirkel som ingen lyckas bryta
🥕 Slutsats: Buren vinner alltid
Burfetma är mer än ett hälsoproblem – det är en existentiell fråga. Vad händer när kaninen inte längre kan lämna sin bur? När buren blir kroppen, och kroppen blir buren? När varje tugga är ett steg längre in i gallrets eviga famn?
Kanske är burfetma kaninvärldens mest brutala satir över oss själva. En spegel där vi ser vår egen relation till mat, skam och konsumtion. Och kanske är det just därför den är så svår att skratta åt – även när buren rullar förbi på hjul och hela Thamstorp fnissar bakom tassarna
Av: Mikael Heijel
