Alla burar har sin rytm.
Men vissa burar… tuggar. Alltid.
I zon 4C började det med små saker.
Kaniner som slickade vattenskålen exakt tre gånger före varje klunk.
Som drog ut varje morot och la dem i färgordning.
Som trampade i burens fyra hörn – alltid i medurs riktning – innan de lade sig.
För oss andra var det en kuriositet. Ett nervöst skratt i korridoren.
“Titta, Fluffe går sin cirkel igen.”
“Han slutar inte tugga ens när han sover!”
Men så kom ljuden.
En slags konstant, nervös gnissling från trästavar.
Ett rytmiskt tuggande i skift – dygnet runt.
Och så märkte vi det: de tuggar inte för att äta.
De tuggar för att överleva något osynligt.
🔁 Ritualer i burform
En av dem, kodnamn “Subject 21-F”, vägrade passera spånkanten utan att stampa tre gånger.
När vi försökte avbryta beteendet fick han panik. Hjärtat slog dubbelt.
Tårar, fast vi inte trodde kaniner kunde det.
“Jag vet att det inte hjälper,” sa han.
“Men om jag inte tuggar tre strån innan jag blinkar… då vaknar den igen.”
Vi frågade aldrig vad han menade.
Vi visste att han inte visste heller. Det är så tvång fungerar.
Det känns sant, även när allt säger emot.
🐇 Spårrensning och hö-räkning
Vissa utvecklade avancerade rensningsbeteenden.
Morötterna skrapades rena.
Hö sorterades efter längd, vikt och krökning.
En kanin bet bara på udda strån – jämna gav “fel vibrationer”.
Andra satt i timmar och stirrade på galler, blinkade i mönster.
Två långsamma, en snabb.
Ett slags kodsystem ingen av oss förstod – inte ens de som gjorde det.
Vi kallade det först “överstimulerad burstress”.
Men när tuggandet började smitta till andra zoner… då bytte Burverket namn på det:
“Repetitiv avlastningsreflex”
Ett sätt att låtsas att det är medicinskt. För att slippa ta ansvar.
💊 Burverkets åtgärd: Stråstrategin™
När paniken började sprida sig mellan burarna, svarade Burverket med en “lösning” de kallade Stråstrategin™.
De drabbade tilldelades individuellt numrerade höstrån – steriliserade, kontrollerade och försedda med enhetlig krökning.
Enligt Burverkets pressutlåtande:
“Systematiskt tuggande under övervakade förhållanden minskar inre kaos.”
“Vi tuggar med dem. Inte åt dem.”
Stråna distribuerades i förpackningar med instruktioner:
3 tuggar per minut. Paus. Upprepa.
Men de flesta av oss såg det för vad det var:
En låtsad behandling mot ett verkligt rop på kontroll.
Ett sätt att stilla rörelsen – utan att förstå varför den började.
📉 Ett symptom på något större?
Vi förstår nu att det inte handlade om hö.
Det handlade aldrig om hö.
Det handlade om att få något att kontrollera när allt annat rämnar.
Burarna skakar.
Zonerna flimrar.
Och i det vakuumet väljer vissa att skrika.
Andra att fly.
Och några av oss…
…väljer att tugga.
Av: Mikael Heijel
