“Det började med en tugga. Sen var det kört.”
De syns inte på omslagen. De får inga likes.
Men de finns där – i de kalla burarna, i skuggorna bakom höskålen, där spånet luktar mer av ångest än av trygghet.
Det är kaninerna som inte kunde sluta tugga.
De som föll för moroten.
🐾 Ett tyst skrik genom burgallret
Han kallades för Flaxe. Förr en sprättig ung hankanin som kunde göra tre varv i buren utan att snubbla på svansen.
Nu?
En sliten kropp som skakar av abstinens i skuggorna, stirrande ut i intet med orangefärgade framtänder. Pälsen är fläckig. Blicken tom.
“Jag började med småmorötter… såna där färska som luktar jord. Sen kom pulver.”
– Flaxe, före detta hömodell
Ingen vet exakt när det började. Kanske var det när pelletsen började smaka konstigt. Eller när “MorotMix+” introducerades med slogans som “Smaken som får dig att tugga igen.”
🥄 “Moroten var billigare än hö… i början”
Det som började som helgmums blev snabbt dagligt beroende.
Kaniner bytte sin spånfördel för små klumpar rivna rotrester. De sålde sina saltstenar, sina gnagbitar. En sålde till och med sin vattenflaska – och började dricka ur andra kaniners skålar.
Enligt burpolisen i zon 7B hittades nyligen ett gömställe med 48 kapslar koncentrerat morotsextrakt – nog för att hålla en normal kanin vaken i fyra dygn.
“Det är inte fluff längre – det är farligt,” sa burinspektör Gråsippa innan hon förflyttades “frivilligt”.
🎭 Dubbelmoral i buren
Samtidigt sprutar burinfluencers ut “organiska morotsbilder” på Burgram.
Hashtags som #RawRoot #TuggLife #CarrotClean flödar.
Men bakom kulisserna döljer sig orangefärgade nosar och darrande tassar.
En “influencer” erkände anonymt att 80% av hennes content är sponsrat av “KraftMorot™” – ett bolag kopplat till SHF (Statens HöFörvaltning).
🛏️ Rehabilitering i teorin – kapitulation i praktiken
Rehabprogrammet “Tugga Lugnt”, som drivs av Burverket i zon 5A, marknadsförs som ett “holistiskt återtugg för rotberoende”. Men enligt läckta protokoll lämnar 9 av 10 deltagare programmet med ännu starkare sug.
Metoden?
Totalt isolerad burmiljö, tre selleristavar om dagen och gruppmöten med spegelbilden.
“Det är inte suget som är värst. Det är att ingen lyssnar när man skriker i spån.”
– anonym deltagare, dag 6
Alternativa behandlingar som öron-akupunktur med tandpetare, fluffbaserad andningsteknik och morotsfri rollspelsterapi testades – men resultaten var entydiga:
Samtliga patienter började gnaga på buren.
🧻 Slutet på spånet – ett fall i tystnad
Alla kommer inte ut.
Fluffis var en av dem.
När burpersonalen hittade honom låg han på sidan, med tre morotsstavar mellan tänderna – och en fjärde hårt kramad i tassen. I spånet under honom låg en bit söndertuggad papp:
“Hälsa Bella att jag försökte…
men det blev tyst. Och i tystnaden väntade moroten.”
Han begravdes snabbt och anonymt under sin gamla sovfläck.
Ingen nämnde hans namn. Ingen delade hans berättelse.
Förrän nu.
✊ Vad vi inte får glömma
Detta är inte bara ett missbruk. Det är ett samhällsproblem.
Ett systematiskt förfall, där tuggandet blev tvång och moroten blev en drog.
Det är lätt att skratta åt de orange fläckarna. Men bakom varje bett finns en historia.
Och nästa gång du ser någon stirra tomt mot väggen med morotsjuice i mungipan – vänd inte bort blicken.
Vänd dig om.
Och fråga:
“Tuggar du… för att du vill?
Eller för att du inte längre vet hur man slutar?”
Av: Mikael Heijel
