🧥 En trenchcoat. En svans. Ett brott mot verkligheten.
Kaninblottaren dök upp först som ett rykte. En viskning i gångarna. En suddig skugga mellan två sopkärl bakom vårdcentralen i Grästorp. En kanin, lång i benen, kort i impulskontrollen – och klädd i trenchcoat. Under den? Inget. Bara päls och en svans med svängrum.
Ingen visste först vad han ville. Det enda man visste var att han gillade att stå i motljus, dra upp rocken och… ja, vifta. Och det var inte ett viftande som i “hejdå” eller “här är jag”. Det var ett viftande som satte barndomstrauman i rullning och fick till och med härdade stadsråttor att tappa tuggpinnen.
Vissa trodde det var ett konstprojekt. Andra en protest mot pälsindustrin. Men de som såg honom… de glömde honom aldrig.
🐰 Kaninbarnens trauma
Det första dokumenterade fallet inträffade utanför bibliotekets barnavdelning. Ett gäng fluffiga ungar hade just avslutat sagostunden när Kaninblottaren dök upp från ingenstans. Med en smidig rörelse slet han upp sin trenchcoat – och började snurra svansen. Helikopterrörelsen var så exakt att det lät som ett svagt propellerljud.
Barnen grät. En kissade ner sig. En annan vägrade lämna lådan med faktaböcker om sniglar under två veckor. Händelsen rubricerades som ”opassande men oförarglig” av Kaninpolisen – en bedömning som senare skulle kritiseras hårt i Kaninbladets ledare.
🔁 En serieblottare i päls
Kaninpolisen har nu bekräftat att detta inte är ett isolerat fall. Enligt interna dokument som läckt via morotsbrev till redaktionen har blottaren setts vid minst elva offentliga platser: busshållplatser, sandlådor, återvinningscentraler, och till och med i kön till Systemet.
”Det är en serieblottare vi har att göra med,” säger Kaninpolischefen Morotsson. ”Han använder sin trenchcoat som vapen. Och det finns ett mönster. Han gillar lätta vindar och skuggiga ytor. Det är oroväckande konsekvent.”
😳 Peter blir utsatt
En av de mest uppmärksammade incidenterna drabbade Peter Predikanten. Han hade just lämnat ett filosofiskt panelsamtal på Folkets Bur när han konfronterades av Kaninblottaren utanför parkeringsplatsen.
”Jag hann knappt säga ‘God afton’ förrän han fläkte upp sig och satte igång helikoptern,” berättade Peter i en intervju med Kaninbladet. ”Det var som att stirra rakt in i skammen själv. En snurrande symbol för allt som gått fel i civilisationen.”
Peter uppges ha varit i chock flera timmar. När han återhämtat sig skickade han ett långt mejl till Kaninbladets redaktion med rubriken: ‘Jag har sett svansen – och jag är förändrad’.
🎤 Kaninbladets intervju med Peter
Dagen efter händelsen valde Kaninbladet att publicera en exklusiv intervju med Peter.
”Det fanns något existentiellt i blottningen,” sa han. ”Som om han inte blottade sig själv, utan våra egna rädslor. Jag såg inte bara en svans. Jag såg Sverige.”
På frågan om hur han mådde svarade han:
”Jag mår… konstigt. Jag har skrivit tre dikter, raderat två och börjat klä mig i fuskpäls. Jag vet inte längre vad som är jag och vad som är päls.”
Intervjun avslutades med en tyst minut – inte för att någon dog, utan för att det kändes symboliskt.
📺 Mediernas reaktioner
Flera kaninmedier tog upp blottarproblematiken. Men tonen var dämpat allvarlig – nästan besvärat artig.
Kanal 5G:s morgonprogram rapporterade:
”Vi har idag med oss en svansexpert som menar att helikoptern är en djupt rotad dominanssignal i vissa underjordiska arter.”
Kaninradions samhällsmagasin “Bur och Beteende” sände ett två timmar långt avsnitt med rubriken “När nakenheten kommer från insidan – en antropologisk blick på pälsens fall”. Lyssnarna var förvirrade men fascinerade.
Endast Kvällsmoroten slog på stort med löpet:
“EXTRA: HELIKOPTER-KANIN SÅGS PÅ ÖPPEN GATA – FLÄKTE UPP SIG I STADSPARKEN!”
🎨 En fråga om konst?
I vissa kretsar har Kaninblottaren blivit föremål för debatt snarare än fördömande. På konstskolan Gräv 2.0 i Malmö anordnades en paneldiskussion med titeln “Kroppen som protest – när päls inte räcker”.
En student försvarade honom i sin examensutställning, där han själv stod naken i en trenchcoat framför en morotsstaty och ropade “Jag är du!”. Verket såldes senare för 7 000 kronor till en kommunal kulturchef.
👤 Kaninblottaren själv
Ingen vet vem han är. Flera har försökt fotografera honom, men bilderna blir alltid suddiga. Vissa säger att han rör sig så snabbt att han stör kamerans tidsuppfattning. Andra tror att han är ett hallucinerat kollektivt trauma.
Men i en anonym insändare till Kaninbladet, undertecknad ”🧥”, stod följande:
“Ni säger att jag blottar mig. Men jag visar bara det ni försöker dölja. Skammen är er, inte min.”
Insändaren bifogade även en liten skiss – en cirkel med en svans som snurrar som ett urverk.
🚓 Nästa steg för Kaninpolisen
Trots ett nationellt upprop, kodnamn “Operation Svansskydd”, har inga gripanden skett. Kaninpolisen är pressad.
”Vi har patrullerat alla kommunala buskage,” säger polischef Morotsson. ”Men han dyker upp som en viskning. Han är alltid ett steg före. Eller ett svansvarv före.”
En särskild svansspaningsgrupp har nu bildats. De använder ny teknik, inklusive värmekameror och pälsvibrationsdetektorer. Men hittills har allt lett till återvändsgränder – och fler barn med oönskade minnesbilder.
😨 Samhällets nya rädsla
Vad som började som en kuriositet har nu blivit en symbol för något större. Kaninblottaren skrämmer inte bara med sin nakenhet – han rör vid det mest förbjudna: känslan av att inget längre är heligt. Att allt kan exponeras, snurras, skrattas åt – eller ignoreras.
Kaninföräldrar håller sina ungar närmare. Öppna ytor ses nu som potentiella skamzoner. Morotsbutiker säljer trenchcoats i mindre storlekar – som skämt, men ändå inte.
Det är som om hela samhället håller andan.
Och svansen… den snurrar fortfarande, någonstans där ute.
Av: Mikael Heijel
