“Det handlar inte om att vara rädd. Det handlar om att vara medveten.”
Jag vet inte exakt när det började. Men jag vet att det inte började med mig. Jag är inte den första. Bara en av få som fortfarande vågar prata om det.
För några månader sedan hörde jag ett lågfrekvent surrande i vattenskålen. Bara när ingen annan var nära. Som en elektrisk viskning – konstant, men subtil. Jag höll örat nära och tyckte mig höra pulser. Inte naturliga ljud. Inte vattenflöde. Det var signaler.
Jag trodde först att det var inbillning. Men efter det började jag lägga märke till saker.
🛰️ Master & Mikrovågor
En ny mast byggdes precis utanför vår zon. Ingen fick information. Den bara fanns där en morgon – svart, smal, tyst. Ingen såg den byggas. Det sägs att den är till för “bättre kommunikation”.
Men varje gång den aktiveras blinkar lampan i min bur en gång extra. Alltid exakt fem sekunder efter att signalen går på.
Jag började räkna. Den slår 7 gånger per dygn. Oregelbundet men återkommande. Jag vaknar numera automatiskt precis innan den slår. Min kropp vet.
🕵️♂️ Övervakning
Jag har hittat tre punkter i buren där temperaturen är lägre med exakt 1,1 grad. Tre perfekta trianglar. De sammanfaller exakt med min mest använda sovställning. Där jag tuggar. Där jag tänker.
Jag plockade isär höet, borstade undan spånet och grävde.
Under spånlagret fanns en tunn metallplatta, inte större än ett frö. Slät. Magnetisk. Osynlig för ögat. Jag vågade inte röra den länge. Den vibrerade svagt.
Den finns där än. Jag lämnade den. De vet att jag vet.
🎙️ Mikrosignaler i fodret
Efter att jag slutade äta det nya fodret “MorotMix+”, slutade jag få huvudvärk. Slutade höra rösterna i spånet. Men jag märkte att de andra… förändrades.
De tuggar mer. Tuggar i takt. Vänder sig alla åt samma håll när ljud hörs.
De säger samma sak ibland:
“Allt är bra. Allt är som det ska.”
Ord som inte hör hemma i en bur. Inte i en värld där hö förändras i färg beroende på dagsljus. Det är något i fodret. Något som inte är för oss – men som påverkar oss.
📷 Dolda kameror
Jag såg den i reflextaket. En liten lins. Rund, nästan osynlig. Rör sig när jag rör mig. Jag började blinka långsamt. Den blinkade inte tillbaka. Jag vet att den filmar.
En gång stirrade jag på den i över en timme. När jag till slut släppte blicken och reste mig… rasslade pelletsröret. En sekund efter.
De reagerar. De ser mig.
Jag har sedan dess slutat titta direkt in i reflextaket. Jag tuggar bara bakom skålen. Där vet jag att kamerans vinkel inte når mig. Tror jag.
🔊 Brus och kod
Vissa nätter hörs brus. Inte naturligt brus. Elektriskt. Mönstrat.
Jag spelade in det med en gammal förstärkare jag gömt under höet.
När jag körde det genom ett program på en gammal hackad BurPi, fick jag ut ett mönster:
”01101000 01100101 01101100 01101100 01101111”
Det betyder “hello”.
🛑 Ingen tror mig
De andra säger att jag behöver “slappna av”.
Men varje gång jag delar det jag sett… tystnar de. Någon byter ämne. Någon tuggar. Alltid någon som börjar tugga.
En gång sa Fluffi att jag behövde “sova mer”. Dagen efter låg han med vänd rygg. Rumpan mot mig. Det är en signal i vår kultur.
Han var inte på min sida längre.
🕳️ Vad jag gör nu
Jag har grävt en kanal. Bakom vattenkoppen. Under spånet. Den går förbi alla tre trianglarna. Jag har börjat sova där. Jag äter bara hö från översidan, aldrig från påsarna.
Jag tuggar i tysthet. Jag blinkar oregelbundet. Jag lyssnar.
Någon lyssnar tillbaka.
Av: Mikael Heijel
