Burwellness – 🥕 När bantning blev burdisciplin

I en tid där varje morotsstrimla räknas och varje gram hö vägs som guld, har en ny trend exploderat i kaninburarna: Burwellness. Inte längre en fråga om hälsa, utan om disciplin, skam och tävling. Här möts kaniner inte för att gnaga morötter i gemenskap, utan för att offentligt väga sig, svettas framför coacher och tvingas räkna sina egna revben i mindfulness-sessioner. Det är inte längre en bur, det är ett gym med väggar av skuld och hö.

🥦 Wellness blev bantningsfascism

Burwellness började som en oskyldig idé om “alternativa hälsokurer” för kaniner som gnagt lite för mycket pellets. Men snabbt utvecklades det till ett totalitärt program. Istället för frivilliga pass i hötrampan blev det tvångspass, där coacherna mätte pulsen på varje kanin som om de vore högtflygande atleter i OS. Men här var priset inte ära – här var priset en halv morot, ett klistermärke med texten “Du är stark” och ett offentligt hånskratt om vågen visade fel.

Wellness-coacherna, klädda i skinande träningsvästar med texten “Svett är fett som gråter”, gick runt med block och penna, redo att rapportera varje gnag som avvek från schemat. Att tugga en extra maskros? Skrivet i loggen. Att dricka vatten för långsamt? Straffrundor i höhjulet.

⚖️ Offentlig vägning – skammens höjdpunkt

Varje morgon samlades kaninerna i den stora burhallen för daglig vägning. En digital våg stod på en piedestal, och varje kanin tvingades hoppa upp medan publik av andra kaniner klappade – inte av glädje, utan av skadeglädje. Resultatet skrevs upp på en tavla under rubriken “Burens lättaste hjälte”.

De som inte lyckades gå ner fick sitta längst fram vid burdörren med en skylt runt halsen: “Pelletsätare”. Ingen ville ha den skylten. Den luktade skam, svett och dåligt självförtroende.

En wellness-kanin berättade:
– “Jag gick upp 50 gram efter att ha slickat på en morotsbit. Coachen lät mig springa i höhjulet i tre timmar tills jag grät pellets. Men det är okej, jag är starkare nu. Jag ser mina revben, och revben är de nya biceps.”

🧘 Mindfulness som tortyr

När Burwellness introducerade mindfulness trodde alla att det skulle innebära vila, kanske lite meditation vid solens första strålar. Men i burversionen innebar mindfulness att sitta i en stålbur, stirra på sina egna revben och räkna dem högt inför gruppen. “Ett, två, tre… aj, stopp, jag har inga fler”. Då fick coachen ett brett leende och applåderade: “Grattis! Du är burens mästare på självkontroll.”

De som hade för mycket päls och inte såg sina revben fick istället ett par burklämmor, så att deras skinn skulle sträckas ut tills benstrukturen blev synlig.

🥕 Tävlingsmoment – moroten som piska och pris

Burwellness utvecklades snabbt till en tvångstävling. Kaninerna ställdes på rad, vägdes, och fick sedan order om fasta i 24 timmar. Den som tappade mest vikt vann en polerad morot på sockel. Men det var inte vilken morot som helst – det var en morot som ingen fick äta. Bara stirra på.

I finalerna stod det ibland tre, ibland fem kaniner kvar, uttorkade, darrande, men med blicken fastspikad på morotspokalen. När vinnaren utropades föll de andra ihop som tomma höpåsar. Coachen log och sa: “Detta är hälsa, detta är frihet. Ni är smala nu. Burwellness fungerar.”

💉 Alternativa bantningskurer – burens apotek

Förutom fasta erbjöds också “alternativa metoder”. Det fanns morotsjuice-klisterlappar som kaninerna fick sätta på pälsen – en sorts homeopatisk placebo som utlovade fettförbränning via gnagenergi. En annan metod var hö-detox, där man endast fick tugga luftigt hö som passerat tre andra kaniners magar först. Det kallades “för-jäst wellness” och marknadsfördes som en naturlig probiotika.

Coacherna sålde även flaskor med “morotsvatten” – vanligt vatten med en morot doppad i fem sekunder. En flaska kostade tio burkronor och sades rena själen från onödiga gram.

📢 Slogans som etsades i pälsen

Burwellness var inte bara ett program, det var en propagandaapparat. På väggarna hängde planscher med slogans:

– “Burwellness – svett är fett som gråter”
– “Ju tunnare päls, desto större själ”
– “Din kropp, vår kontroll”
– “Tyst gnagning är mindful gnagning”

Kaninerna gick runt som zombier, upprepade mantran, och coacherna nickade nöjt.

🐇 En bur utan utgång

Det ironiska är att Burwellness inte hade någon utgång. Kaninerna kunde aldrig “bli klara”. När en kanin nådde målvikt sänktes målet ytterligare. När någon fick beröm för sin disciplin, blev kraven hårdare. Till slut fanns bara en väg: att bli så liten att man försvann genom gallret.

Och kanske var det just det coacherna ville: en bur som bantade bort sig själv tills inget återstod, utom ekot av slagorden och en ensam morotspokal i dammet.

Slutsats

Burwellness är mer än en sjuk bantningskur – det är en satirisk spegel av vår egen värld. Kaniner som tävlar i självsvält, coacher som applåderar revben, och morotsjuice-klisterlappar som säljs som lyxprodukter. Absurt? Ja. Roligt? Definitivt. Och kanske lite för nära verkligheten.

Så när du nästa gång hör någon prata om wellness, kom ihåg: i buren betyder det skam, tävling och tvång.

Av: Mikael Heijel