Aspergerkaninerna hade alltid funnits där, i utkanten av morotsfälten, nära men aldrig riktigt med. Deras öron stod rakt upp, inte av vaksamhet utan för att ingen gett dem instruktioner om att slappna av. Deras burar var organiserade med millimeterprecision – höet låg i parallella linjer, pellets sorterade efter kaloriinnehåll, och vattenskålen diskades varannan timme, alltid.
De andra kaninerna kallade dem ”stela”, ”märkliga”, ibland ”systemkollapsare”, men Aspergerkaninerna såg bara ologiska livsval och inkonsekventa rutiner. ”Varför tuggar du hö i olika tempo varje gång?” frågade en av dem en gång en vanlig kanin, varpå denne sprang iväg och började meditera för att han blev ”triggad”.
📈 Rutinkaninerna tar över
Ledarskapet i Kaningropen var länge informellt. Någon stor, muskulös alfakanin med klipp i steget bestämde vem som skulle sitta var, vem som fick gräva vilken gång, och vem som var ”känslomässigt närvarande”. Men efter det stora Morotsbråket, där resurser felallokerades för fjärde gången på tre dagar, kallade Aspergerkaninerna till krismöte.
Det var egentligen inget möte, utan mer en tvåtimmars PowerPoint-presentation, komplett med Gantt-scheman, flödesscheman, diagram över optimal gångfördelning och en lista på 317 förbättringspunkter som skulle göra kolonin 14,7% effektivare inom tre dagar.
Alfakaninen lämnade mötet i tystnad. Tre dagar senare hade han startat en känslocirkel i ett dike. Aspergerkaninerna tog över. Sakta, metodiskt, utan att någon ens riktigt märkte det – förutom att allt började funka.
🧩 Missförstådda men livsviktiga
Aspergerkaninerna pratade inte så mycket. När de gjorde det blev andra ofta förvirrade eller arga. Inte för att de sa något elakt – tvärtom – men för att deras frågor ofta var så skarpa att de skar rakt igenom den fluffiga lögnen alla andra höll fast vid.
”Varför säger du att du mår bra när du luktar stress?” frågade en Aspergerkanin en marsvinspolitiker en gång. Marsvinet grät i fyra timmar och skrev sedan en bok om känslomässig kränkning i gränslandet mellan art och autism.
🛠️ Hyperfokuserade revolutionärer
En av Aspergerkaninerna – kodnamn 47-B – byggde ett helt övervakningssystem i tunnlarna. Det var inte för kontroll, utan för att kunna förutsäga belastningsmönster i gångarna och förhindra kollaps. Andra började viska om paranoia, men 47-B hörde inte – han var upptagen med att kalibrera trycksensorer med nosen.
Ett halvår senare undveks en katastrofal jordskredolycka tack vare hans data. Samma kaniner som kallat honom manisk började nu be honom om hjälp att planera sina liv. Han gjorde det – mot betalning i exakt 47 gram torkad morot. Allt dokumenterades.
🔁 Rutin är trygghet – inte tvång
Kritikerna menade att Aspergerkaninerna försökte tvinga hela kolonin in i ”systemtvång”, men de missade poängen. Det handlade inte om att tvinga någon – det handlade om att slippa improvisera sig in i en existentiell kris varje gång höbalen låg lite snett.
En Aspergerkanin har aldrig ”bara slappat” – om de sitter stilla, så är det för att de planerat in återhämtning, inte för att känslan ”bara kom”. Om en annan kanin avbryter den planerade vilan med ”ska vi bara chilla lite?”, får hen ett A4 med förslag på bättre formuleringar och ett schemaförslag för social interaktion.
🧠 Allt analyseras – även du
Det sägs att Aspergerkaninerna har ett hemligt analysrum där varje social interaktion poängsätts. En vanlig kram kan få +2 om den följer den sociala standardtiden på 1,5 sekunder, men -5 om ögonkontakt hålls längre än nödvändigt.
Detta rykte visade sig stämma.
Men vad ingen förstod var att systemet inte användes för att exkludera, utan för att förstå. Aspergerkaninerna vill verkligen connecta – men de behöver ritningar. De bygger broar i millimeter, inte känslor. Och när bron är färdig, är den så jävla stabil att ingen orkar riva den.
⚠️ Konflikt med Känslokaninerna
En fraktion uppstod snart – Känslokaninerna, ledda av Pälsfia, en fluffig influencer med 94 000 följare på Gnaggstagram. Hon hävdade att Aspergerkaninerna utplånade spontanitet, att livet var mer än algoritmer, att morötter måste få ”kännas i själen”.
Det blev bråk. Ett stort sådant. Pälsfia började gråta live. Aspergerkaninerna släppte en PDF med empiriska data över exakt när hon brukade göra det och varför. Internet exploderade.
Till slut enades de om ett kompromissförslag: känslomässig kaosteater tilläts varje fredag 14:30 i Gång 12, men måste bokas i förväg via en loggbok. Konflikten deeskalerade till viss del.
🧮 Filosofiskaninerna i extas
En oväntad allians uppstod mellan Aspergerkaninerna och Filosofiskaninerna – de som alltid suttit och stirrat in i väggen och ställt frågor som ”Vad är en morot egentligen?”. Med Aspergerkaninernas hjälp fick de nu struktur på sina frågor. Tillsammans byggde de ett semantiskt bibliotek med över 400 definitioner på ”känsla”, sorterade efter sensorisk påverkan och kronologisk anknytning.
”Vi har aldrig varit så lyckliga,” sa en av dem. ”Eller… jag tror det. Enligt skalan hamnar jag på 7,2.”
💻 Kontakt med människorna
Människorna hade länge betraktat Aspergerkaninerna som ”smått obehagliga” men ”nyttiga”. En forskare skickade ett mail med ämnesraden: ”Studie: autism hos gnagare med högt systematiskt tänkande.” Aspergerkaninerna svarade efter 3 sekunder:
”Ni kategoriserar oss fel. Vi är inte gnagare. Vi är strukturellt optimerade överlevare. Mvh.”
Människan blev förolämpad, publicerade ändå artikeln, men lade in en fotnot: ”Kritik har framförts mot denna klassificering av den aktuella gruppen.”
🕹️ Framtiden tillhör dem
När andra kaniner oroar sig över framtiden, inflation, elpriser och färre morötter per gram, har Aspergerkaninerna redan en 12-årsplan med redundanta beredskapssystem. De har lärt sig koppla el från åskledare, lagra värme i jordfickor, och designa morotsodlingar som inte utarmar jorden.
De är inte bara redo för framtiden. De är framtiden.
Av: Mikael Heijel
