Kaninernas Revolution

En satir om högsäkerhet, morotspsykos och disciplinens gränslösa kärlek till galler.

🧱 Välkommen till Bur-7

Bur-7 låg under jord, under byråkratin, under allmän insyn. Ingen visste exakt var anstalten befann sig, men det ryktades om att ingången låg bakom ett övervakat dass i Bunkeflostrand. Inifrån fanns ingen utgång. Fönstren var målade. Luften filtrerad. Hoppet elektrifierat.

Kaninmyndigheten kallade det ”en rehabiliteringsanläggning för avvikande individer med gnagrelaterade tendenser”, men personalen kallade det bara för vad det var: ett fängelse med pälsfilter.

Peter hade börjat jobba som plit där nyligen. Han bar sin uniform som om han vore född i den – en stel polyesterrock med guldfärgade epåletter och ett växande arkiv av disciplinrapporter. Han hade alltid varit lagom maktlös i livet. Nu var han bara lagom mäktig.

🐇 MH-13 och ljudet av morotsgnissel

Cell 13 hyste den ökända MH-13, tidigare känd som Morotsbombaren. En gång hade han smugglat sprängmedel i skor gjorda av torkade rotfrukter. Nu satt han där med morotsrestriktion och ett munskydd i kevlar, men ändå hördes det:

gnissel… gnissel… gnissel…
Varje natt.

Det sades att han fortfarande kommunicerade med yttervärlden via inandning, morotsljud och en gömd CD-skiva i tarmen. Peter trodde inte på det. Men varje gång han gick förbi MH-13:s cell… rös han ändå.

🧥 Kaninblottaren i isolering

I cell 9 satt Kaninblottaren – en serieblottare med trenchcoat, ryckiga reflexer och en farlig vana att viska “titta nu då…” till övervakningskamerorna. Efter tre incidenter med svansviftningar i matsalen hade han blivit permanent isolerad.

Han fick mat via rörpost. Han kommunicerade via svansmorse. Psykologkaninen hävdade att han “bar sin skam som ett vapen” – men ingen visste egentligen vad det betydde.

💉 Knarkarn från Cell 4

Cell 4 beboddes av en sliten pälsboll med rödsprängda ögon. Kalle ”Knarkarn” Nötvält. Han hade en gång försökt smugga in tjack i sin egen blindtarm, och sedermera bitit en psykolog i vristen under en session om barndomstrauma.

Peter hatade honom personligen. Inte för brottet – utan för att han vägrade följa rutinen. “Inget väcker mitt kontrollbehov som en impulsiv kanin”, brukade Peter muttra och stryka sin nyputsade batong.

🧍 Peter och makten

Peter trivdes. Han kunde säga saker som:

• “Det där är ett morotsbrott.”
• “Stryk lunch, du har glömt din bur-id.”
• “Varför är det slarv i din cell, Blottarn?”

Han hade tillgång till över 96 övervakningskameror, ett rum med speglar åt bara ett håll och en manuell kraschbrytare märkt ’TOTAL ISOLATION’. Peter sov inte längre på nätterna. Han bara… lyssnade.

Han var Bur-7:s öga, öron, och det byråkratiska anus som reglerade varje kanins rätt att blinka.

📋 Disciplinrapport nr. 88

Datum: 2025-07-25
Fånge: MH-13
Händelse: Obehörigt andningsmönster i C-blocket
Åtgärd: Begränsad ventilation, tillgång till morotslukt reducerad till 3 ppm
Anteckning: Fången visade tecken på morotssaknad. Kan tolkas som manipulativt.

Peter läste den och log. ”Disciplin är en morot man aldrig får smaka på”, viskade han för sig själv.

🛠️ Säkerhetsnivå: Bunker+

Bur-7 drevs inte som andra anstalter. Här var säkerhetsnivån så hög att till och med tankar kontrollerades. Varje kanin bar en “GnagarKontroll™”-märkning med QR-kod och RFID.

Alla dörrar öppnades med biometrisk pälsavkänning. Alla burar var ISO‑certifierade för självförnekelse och kognitiv nedbrytning. Det fanns en särskild kammare – Bur 0 – där tiden stod still, bokstavligen: klockan där inne saknade visare.

🐇 Kaninmyndigheten uttalar sig

”Bur-7 är en human anstalt med syfte att återintegrera odisciplinerade gnagare i samhället… genom temporär total kontroll.”

Ingen reporter hade någonsin släppts in. Ingen fånge hade någonsin släppts ut. Enligt statistik var återfallsgraden exakt 0 %. Men också frigivningsgraden.

📼 Den läckta övervakningsvideon

I ett klipp som läckte till darknet såg man MH-13 andas tungt i sin cell. Det fanns inga ljud, förutom det där förbannade morotsgnisslet. Plötsligt tittade han rakt in i kameran och viskade:

“Det är dags.”

Samma natt spärrade Peter in sig i övervakningsrummet. Alla lampor slocknade. Men kamerorna… de rörde sig fortfarande.

🧱 Bur-7 släpper dig aldrig

Bur-7 var mer än ett fängelse. Det var en idé. En livsform. Ett system som inte skyddade samhället från kaniner – utan samhället från sig självt.

Och där, längst ner i arkivet, fanns en cell märkt ”Peter P.”. Ingen visste varför. Men kanske var det så Bur-7 fungerade: förr eller senare blev alla en del av väggen.

Av: Mikael Heijel

Burführern anlände en söndagsmorgon klockan 05:45. Med stål i blicken och schemat i högsta hugg, marscherade han in över Midsommarängen som en grå vind av auktoritet. På ryggen bar han ett rullat manifest i silkesband, i tassen ett måttband, och i hjärtat – bara disciplin.

Det tog inte lång tid innan revolutionen var ett faktum. Den gamla, fluffiga burkulturen ersattes med struktur, lydnad och ett system där varje höstrå räknades.

🥕 Ordnung muss bur sein (Ordning måste vara bur)

Redan första veckan infördes tre nya dekret:

1. Inget hoppande utan tillstånd.
2. Päls får ej spreta.
3. Alla morötter fördelas efter prestation, inte hunger.

Kaninungarna fick uniformsplikt. Grå overaller sydda i bast och broderade med “BF” – Burführerns initialer – i gotisk stil. På morgonen tränades de i marschtakt till toner av ”Burens Lovsång”, och på kvällen läste de ur disciplinmanualen innan sömn.

Missade man kvällsbönen? Då blev det rotationsbur – 14 varv per timme tills man mindes sitt ansvar som medbur.

📋 Peter ifrågasätter Burführern

Peter, som alltid burit sin päls åt fel håll och haft egna åsikter om halmlagring, blev genast en måltavla. Han nekade till att bädda sin bur enligt ritning.
– Det här känns mer som ett fängelse än ett hem, sa han.

Burführern antecknade utan ett ord och svarade:
– Disziplin ist Freiheit.

Peter förflyttades till Korrektionsbur 4A, där han varje dag fick rita nya burmodeller med linjal och våg – utan att använda färger. Allt skulle vara grått. Allt skulle vara enhetligt.

🧠 Ideologin bakom varje galler

Det sades att Burführern själv var född i en bur utan tak – “anarki i sin renaste form”, enligt honom. Han hade svurit att aldrig mer låta en kanin leva utan regler. Därför föddes Bur 2.0, en ideologi där individen kvävs av trygghetens kärleksfulla strypgrepp.

Alla burar skulle vara identiska. Exakt 87 höstrån, 2 morötter i kvot per dag, och obligatorisk stillhet mellan 12:00–13:00 (kallad Den Tysta Timmen).

Kunde du inte vara stilla? Då fick du isolering i Eftertänksamhetslådan. Peter satt där fyra gånger under samma vecka. En gång för att han ”suckade för högt”.

🛠️ Burkraft durch Disziplin (Styrka genom bur disciplin)

Ingen kunde längre öppna sin bur utan att först logga sin avsikt i BurTrack™. En app skapad av Burführerns tekniska stab. Där rapporterade man bland annat:

• Öronvinkel (höger: respekt, vänster: passiv aggressivitet)
• Pälsglans (under 4.2 betraktades som förfall)
• Morotsintag (över 2: risk för dekadens)

Systemet fungerade. Ingen ifrågasatte längre. Alla loggade. Alla lydde. Alla… förlorade långsamt gnistan i ögonen.

🐾 Marschen mot framtiden

Varje söndag marscherade kaninungarna i rak formation. Från Burcentralen till Morotsstatyn, där de lade ner veckans hyllningsknippe (3 grässtrån i ett strikt kors). Musik spelades ur högtalare:
Burens lov, en evig plikt,
Vi marscherar i takt, i rytm, i riktning – riktigt!

Peter fick i uppgift att vara fanbärare, trots sitt klena psyke. När han råkade stava ”disciplin” med två s i veckorapporten, förlorade han en morotsranson och tvingades lyssna på Burführerns ljudbok i 6 timmar utan paus.

📡 Propagandakaninen

Ett nytt program på BurTV lanserades: “Ordnung i Örat”(Ordning i örat)), där två äldre dvärgvädurar i uniform förklarade veckans budskap. De läste ur Burmanifestet med viskande röster:

“Ett fritt burhjärta är ett farligt burhjärta.”

Peter medverkade en gång. Han log för brett.
– För självsäkert! ropade producenten.
Avsnittet sändes ändå, men Peters ögon censurerades med svart tejp. ”För mycket glädje”, stod det i avsnittsbeskrivningen.

📊 Vem som leder? Peter borde avgå.

Under revolutionens gång infördes en röstningsmodul i varje bur.
– Låt kaninerna tycka till! sa Burführern, ironiskt nog.

Alternativen var:

1. Mer disciplin, tack!
2. Jag vill prata med en vuxen.
3. Peter borde avgå.

Peter röstade på alternativ två varje dag. Men majoriteten valde alternativ tre. En dag stod det på Burförbundets startsida:
”Peter borde avgå – 73%”.

Han fick ett mail från support:

“Vi har behandlat din avgång. Vänligen logga ut ur buren.”

🧰 En dag i en framtid utan färg

Nu var det 43 dagar sen Burführern grep makten. Solen sken fortfarande – men det var förbjudet att titta upp mer än 2 sekunder. Gräva fick man göra, men bara med godkänt djup och i rätt vinkel.

Alla satt i sina burar. Tysta. Raka. Trygga.

Peter suckade.
– Det här är fan inte livet.
Burführern hörde honom.
– Det är bättre än livet. Det är ett system.

Av: Mikael Heijel

Fyllekaninen var ett samhällsproblem långt innan någon ens vågade kalla honom vid namn. En gång var han bara ännu en fluffig invånare i ett hål i marken, men någonstans mellan morotsbrännvinet, midsommarsupandet och hans egna svartsjuka fyllebråk gick det snett – mycket snett. Och nu vinglade han runt i systemet som ett trasigt ekollon i en vindby.

🍺 Morotsbrännvinets förbannelse

Ingen vet riktigt vem som kom på receptet, men det sägs att morotsbrännvinet först kokades ihop av en pensionerad kaninprofessor som blivit utkastad från sitt labb efter att ha blandat jästa rötter med gödselbaserad jäst. Resultatet? Ett frätande elixir som smakade sönderkokt kompost – men som slog ut nervsystemet på under 15 sekunder.

Fyllekaninen älskade det.

Han drack det till frukost, lunch och kvällssup. Han bar alltid med sig en halvt urdrucken PET-flaska med etiketten ”Apelsinjuice” skriven i kråkfötter. Ingen vågade kommentera det längre. Inte efter incidenten med parkbänken och den improviserade karaoke-versionen av ”Små kaniner i regnet”.

🛋️ Från bur till bänk – och tillbaka

Fyllekaninen brukade ha en bur. En riktigt fin en, med halm, stamtavla och utsikt över foderautomaterna. Men buren förvandlades sakta till en bar – inte bokstavligen, men i själen. Den trygghet som en gång var ett hem blev istället ett andningshål mellan rusher, raseriutbrott och deprimerade morotsmonologer.

När kaninmyndigheten kom på oanmält hembesök fann de honom sovande i en hög av chips, tomma flaskor och trasiga kaninvisor från 80-talet. Den sociala kaninbyrån skrev en rapport på 74 sidor med titeln: ”Om alkoholrelaterat fluffbeteende i semi-urbana hålrum”.

🐰 Fyllevisor och skam

Fyllekaninens rykte spred sig som en könssjukdom i en kaninbur under parningstid. Hans fyllevisor hördes på tunnelbanor, i parker och i kommunhusets trapphus. Värst var kanske den egna tolkningen av nationalsången:

”Du gamla du friska, du fladdrande gräs,
jag dreglar i stillhet på din kompostlukt med stjärt.”

Kaninbarn grät. Äldre kaniner skakade på huvudet. Men vissa – oftast andra fyllekaniner – hängde på. Det skapade en epidemi.

🔥 Epidemin av päls och promille

Det började smått. En kanin med vin i moroten. En annan som snortade fermenterat hö. Snart satt ett helt kollektiv av fluffiga missbrukare i den gamla kompostfabriken och hade startat en förening: ”Anonyma Kaninalkoholister”, där det första steget var att erkänna att man inte längre kunde skilja på hö och hallucinationer.

Fyllekaninen dök aldrig upp.

”Jag kan sluta när jag vill”, sa han och vinglade in i ett trafikljus. Det var rött. Han tog det som en personlig förolämpning och urinmarkerade stolpen.

🥊 Fyllebråken eskalerar

Ingen glömmer incidenten på Midsommarängen. Fyllekaninen, klädd i en blommig krans och ett par solglasögon från 1997, började slåss med en blomsterkrans. Han trodde den var Peter. Inte Peter-Peter, utan en inbillad version som vägrade bjuda på morotsnaps.

Det tog tre kaninpoliser, en starköl och en skål med fänkål att lugna honom.

Efter det förbjöds alkohol på allmän plats – men bara officiellt. I verkligheten hölls underjordiska kaninbarer i glömda rotgångar där fyllekaninen var både DJ, bartender och självutnämnd moralfilosof.

🧠 Myndigheten tappar kontrollen

Kaninmyndigheten försökte gripa in. De införde ”fluffzoner”, alkoholtester via morotsblåsa och ett system där varje kanin fick en egen ansvarig vuxen. Inget hjälpte.

Fyllekaninen duckade alla försök. Han bytte identitet oftare än han bytte underpäls. En dag var han ”Professor Pluffs”, nästa dag ”Reino från Råttboet”. Myndigheterna hann aldrig ikapp.

Till sist gav de upp. De skapade en ny avdelning: ”Avdelningen för Hopplösa Fall”. Den bestod av två socialarbetare, en sömnig hamster och en handbok med titeln: “Att bara låta skiten rinna”.

🎤 Det legendariska talet

En kväll, i fullmånens sken, klättrade Fyllekaninen upp på en bänk och höll sitt livs tal. Det var sluddrigt, vingligt och med stark doft av jäst – men ändå gripande:

”Ni säger att buren är trygg. Men vet ni vad? Jag har supit mig ur tryggheten. Jag har pissat på normen och knullat upp min framtid med en flaska. Och ändå står jag här – med svansen bar och moroten hel. Hur många av er kan säga det?”

Folk applåderade. Andra kräktes. En journalist skrev en krönika om ”kaninernas rop på hjälp”. Fyllekaninen kallades plötsligt ”En röst för de osedda”.

Dagen efter arresterades han för att ha somnat i en barnvagn.

📉 Peter försöker intervenera

Peter, som alltid dyker upp när en ny rörelse hotar samhället, bestämde sig för att göra en dokumentär: ”I Fyllans Spår – En resa genom kaninens kris”. Han följde Fyllekaninen i tre dagar. Förlorade två kameror, blev biten i vaden och fick PTSD av ett fyllekramkalas i ett källarsystem.

Filmen fick 1,3 i betyg av Filmkanins recensionssida och kommentaren:

“Luktar redig kompost – och inte på det bra sättet.”

📚 Epilog: När buren inte räcker till

Fyllekaninen finns fortfarande där ute. Ibland ser man honom som en suddig siluett bakom en soptunna. Andra gånger hör man honom skråla om morotsfrid i kollektivtrafiken. Han är inte en hjälte, inte ens en symbol. Han är bara ett symptom.

Ett symptom på ett samhälle som försökte kontrollera allt – men glömde att pälsen också har en baksida.

Av: Mikael Heijel

🧥 En trenchcoat. En svans. Ett brott mot verkligheten.

Kaninblottaren dök upp först som ett rykte. En viskning i gångarna. En suddig skugga mellan två sopkärl bakom vårdcentralen i Grästorp. En kanin, lång i benen, kort i impulskontrollen – och klädd i trenchcoat. Under den? Inget. Bara päls och en svans med svängrum.

Ingen visste först vad han ville. Det enda man visste var att han gillade att stå i motljus, dra upp rocken och… ja, vifta. Och det var inte ett viftande som i “hejdå” eller “här är jag”. Det var ett viftande som satte barndomstrauman i rullning och fick till och med härdade stadsråttor att tappa tuggpinnen.

Vissa trodde det var ett konstprojekt. Andra en protest mot pälsindustrin. Men de som såg honom… de glömde honom aldrig.

🐰 Kaninbarnens trauma

Det första dokumenterade fallet inträffade utanför bibliotekets barnavdelning. Ett gäng fluffiga ungar hade just avslutat sagostunden när Kaninblottaren dök upp från ingenstans. Med en smidig rörelse slet han upp sin trenchcoat – och började snurra svansen. Helikopterrörelsen var så exakt att det lät som ett svagt propellerljud.

Barnen grät. En kissade ner sig. En annan vägrade lämna lådan med faktaböcker om sniglar under två veckor. Händelsen rubricerades som ”opassande men oförarglig” av Kaninpolisen – en bedömning som senare skulle kritiseras hårt i Kaninbladets ledare.

🔁 En serieblottare i päls

Kaninpolisen har nu bekräftat att detta inte är ett isolerat fall. Enligt interna dokument som läckt via morotsbrev till redaktionen har blottaren setts vid minst elva offentliga platser: busshållplatser, sandlådor, återvinningscentraler, och till och med i kön till Systemet.

”Det är en serieblottare vi har att göra med,” säger Kaninpolischefen Morotsson. ”Han använder sin trenchcoat som vapen. Och det finns ett mönster. Han gillar lätta vindar och skuggiga ytor. Det är oroväckande konsekvent.”

😳 Peter blir utsatt

En av de mest uppmärksammade incidenterna drabbade Peter Predikanten. Han hade just lämnat ett filosofiskt panelsamtal på Folkets Bur när han konfronterades av Kaninblottaren utanför parkeringsplatsen.

”Jag hann knappt säga ‘God afton’ förrän han fläkte upp sig och satte igång helikoptern,” berättade Peter i en intervju med Kaninbladet. ”Det var som att stirra rakt in i skammen själv. En snurrande symbol för allt som gått fel i civilisationen.”

Peter uppges ha varit i chock flera timmar. När han återhämtat sig skickade han ett långt mejl till Kaninbladets redaktion med rubriken: ‘Jag har sett svansen – och jag är förändrad’.

🎤 Kaninbladets intervju med Peter

Dagen efter händelsen valde Kaninbladet att publicera en exklusiv intervju med Peter.

”Det fanns något existentiellt i blottningen,” sa han. ”Som om han inte blottade sig själv, utan våra egna rädslor. Jag såg inte bara en svans. Jag såg Sverige.”

På frågan om hur han mådde svarade han:

”Jag mår… konstigt. Jag har skrivit tre dikter, raderat två och börjat klä mig i fuskpäls. Jag vet inte längre vad som är jag och vad som är päls.”

Intervjun avslutades med en tyst minut – inte för att någon dog, utan för att det kändes symboliskt.

📺 Mediernas reaktioner

Flera kaninmedier tog upp blottarproblematiken. Men tonen var dämpat allvarlig – nästan besvärat artig.

Kanal 5G:s morgonprogram rapporterade:

”Vi har idag med oss en svansexpert som menar att helikoptern är en djupt rotad dominanssignal i vissa underjordiska arter.”

Kaninradions samhällsmagasin “Bur och Beteende” sände ett två timmar långt avsnitt med rubriken “När nakenheten kommer från insidan – en antropologisk blick på pälsens fall”. Lyssnarna var förvirrade men fascinerade.

Endast Kvällsmoroten slog på stort med löpet:

“EXTRA: HELIKOPTER-KANIN SÅGS PÅ ÖPPEN GATA – FLÄKTE UPP SIG I STADSPARKEN!”

🎨 En fråga om konst?

I vissa kretsar har Kaninblottaren blivit föremål för debatt snarare än fördömande. På konstskolan Gräv 2.0 i Malmö anordnades en paneldiskussion med titeln “Kroppen som protest – när päls inte räcker”.

En student försvarade honom i sin examensutställning, där han själv stod naken i en trenchcoat framför en morotsstaty och ropade “Jag är du!”. Verket såldes senare för 7 000 kronor till en kommunal kulturchef.

👤 Kaninblottaren själv

Ingen vet vem han är. Flera har försökt fotografera honom, men bilderna blir alltid suddiga. Vissa säger att han rör sig så snabbt att han stör kamerans tidsuppfattning. Andra tror att han är ett hallucinerat kollektivt trauma.

Men i en anonym insändare till Kaninbladet, undertecknad ”🧥”, stod följande:

“Ni säger att jag blottar mig. Men jag visar bara det ni försöker dölja. Skammen är er, inte min.”

Insändaren bifogade även en liten skiss – en cirkel med en svans som snurrar som ett urverk.

🚓 Nästa steg för Kaninpolisen

Trots ett nationellt upprop, kodnamn “Operation Svansskydd”, har inga gripanden skett. Kaninpolisen är pressad.

”Vi har patrullerat alla kommunala buskage,” säger polischef Morotsson. ”Men han dyker upp som en viskning. Han är alltid ett steg före. Eller ett svansvarv före.”

En särskild svansspaningsgrupp har nu bildats. De använder ny teknik, inklusive värmekameror och pälsvibrationsdetektorer. Men hittills har allt lett till återvändsgränder – och fler barn med oönskade minnesbilder.

😨 Samhällets nya rädsla

Vad som började som en kuriositet har nu blivit en symbol för något större. Kaninblottaren skrämmer inte bara med sin nakenhet – han rör vid det mest förbjudna: känslan av att inget längre är heligt. Att allt kan exponeras, snurras, skrattas åt – eller ignoreras.

Kaninföräldrar håller sina ungar närmare. Öppna ytor ses nu som potentiella skamzoner. Morotsbutiker säljer trenchcoats i mindre storlekar – som skämt, men ändå inte.

Det är som om hela samhället håller andan.
Och svansen… den snurrar fortfarande, någonstans där ute.

Av: Mikael Heijel

Burkollapsen började med en låda. En enkel, trygg, vadderad låda med luftcirkulation, madrasserade väggar och Wi-Fi. Den såg ut som en IKEA-möbel, lät som en meditationsapp och luktade som nystädat kontorslandskap. Kaninerna älskade den.

Det var tryggt därinne. Det var… säkert.

Men trygghet har ett pris. Och buren började snart växa.

🧠 Säkerhetskultur eller kollektiv psykos?

En gång i tiden var buren frivillig. “Stig in om du känner dig otrygg i världen,” sa de. “Vi har validering, öronmassage och nolltolerans mot gnissel.”

Först var det bara de nervösa kaninerna – de som en gång gnagt på en elkabel och aldrig glömde smällen. De bosatte sig i buren, bar hjälm och övervakade sina egna tankar med headset. Andra skrattade. “Stackars trygghetskaniner,” mumlades det i grytorna.

Men så började saker hända. En hamster råkade välta ett morotslager. En marsvinspodd använde ett kränkande ord. Ett rådjur spred ett rykte på Myrorna+. Och plötsligt blev buren normen.

Trygghet blev ett krav.

📋 Reglernas renässans

Med tryggheten kom reglerna.

• Gnaga ej utan tillstånd.
• Morotsintag får ej överskrida 500g/dygn (om du inte har Burcertifikat Klass C).
• Alla känslor måste deklareras dagligen via känsloterminal (endast öppet mellan 09.00–09.03).
• Du får ha åsikter, men först måste de genom en trygghetskontroll.

Det fanns till slut fler formulär än höbalar. Den som ville gå på en dejt behövde signera Formulär 37-B: Samtycke till ömsesidig blick i tre sekunder. Ville du lämna din bur? Fyll i Begäran om osynlighetslindor samt Ansvarsfriskrivning vid verklighetskontakt.

🎥 Övervakning som självomsorg

“Det är inte övervakning,” sa kaninmyndigheterna. “Det är trygghetsloggning.”

Alla burar utrustades med Välmåendekameror som livestreamade varje nysning, ryckning, blinkning och mikrosorg till Centralnämnden för Emotionell Kontroll. Om du log “för starkt” kallades du till förhör. Om du såg ut att tänka själv sattes du på Tankeregim Lätt Plus. Och om du kliade dig fel – ja, då rödflaggades du.

Vissa kaniner började fejkskratta i sömnen för att lura algoritmen.

🐇 Små burar – stora drömmar

Men vissa kaniner drömde. De såg ut genom hålen i plastväggen och mindes gräset. Vinden. Lukten av något som inte var antibakteriell doftgran.

De drömde om att gnaga igen. Om att få smutsa ner sig. Om att bara… vara. Inte som ett tryggt protokoll, utan som ett kaos med puls.

Men drömmande var farligt. Det kunde trigga andra.

Så dessa kaniner förpassades till Zon 12. Ett område fullt av tysta burar utan Wi-Fi. Där kunde de kontemplera sitt svek mot tryggheten tills de blev inrehabiliterade. Eller glömdes bort.

🧱 Trygghetsnarkomanins höjdpunkt: Bur 2.0

När Bur 2.0 lanserades blev det tydligt: detta var ingen tillfällig lösning. Det var ett livsstilspaket.

Bur 2.0 hade:

• Inbyggd Traumasensor (varnar när du är nära känslor)
• AI-styrd Tankefilterassistent (tar bort otrygga associationer i realtid)
• Automatisk Bekräftelsegenerator (“Du är en värdefull individ. Ät en gurkskiva.”)
• 24/7 Zoom-gruppterapi med kaniner som bara viskar affirmationer.

Burarna var nu kopplade till en gemensam trygghetscentral, där alla känslor mappades, filtrerades och syntes på ett ledarskapstavla märkt: Kollektiv Balansindex. Inga kaniner fick sticka ut. Inga känslor fick skava. Allt skulle vara… lagom.

📉 När trygghet blev farligare än kaos

Och så kom kraschen.

Burkollapsen.

Det började med ett blackout i trygghetscentralen. En server tappade ström – och plötsligt kunde ingen validera sina känslor. Bekräftelsegeneratorn slutade fungera. Tankefilterassistenten blev aggressiv. Den började censurera gräs, sol och kärlek. Kaniner blev apatiska, rullade ihop sig i fosterställning och viskade:
“Var är min trygghetsmetafor?”

Andra blev rasande. De sprang ut i vildheten. Vissa nosade på verkligheten för första gången. De blundade, skrek och kände vinden i öronen. Några dog av chocken. De var inte vaccinerade mot verklighet.

🌱 De fria eller de fängslade?

Efter kollapsen splittrades samhället.

En grupp byggde Bur 3.0, nu med inbyggd AI-präst, moralnavigatör och vibrationsstöd för skuld. De kallar sig Buristerna och tror att friheten var en illusion.

En annan grupp – kallade sig Gnagarna. De lever utan filter. De dricker ur pölar, gräver utan tillstånd och har känslor helt oövervakade. De säger saker som “risk är livet” och “ett morotssår är ett minne, inte ett trauma”.

Och i skuggorna lurar Hälsoskyddsenheten. De samlar in avvikande individer och bjuder in dem till “en trygg pratstund med elstavar”.

🪞 Så vem är du?

Du som läser detta: sitter du i buren? Är du trygg nu? Känner du dig validerad? Har du fyllt i dagens känsloformulär? Eller har du börjat undra om du kanske hellre vill smutsa ner tassarna?

För buren kommer inte rädda dig. Den kommer dämpa dig, filtrera dig och göra dig kompatibel med ett samhälle som kräver icke-friktion.

Men du är en gnagare. Och gnagare gnager.

Så när buren börjar prata med dig om ansvar, trygghet och struktur – luta dig nära plastväggen och viska:

“Jag väljer osäkerhet. Jag väljer hö.”

Av: Mikael Heijel

Psykologkaninen var ingen vanlig terapeut. Han hade aldrig gått en dag på universitetet, men han kunde se igenom själ och sårbarhet som om de vore genomskinlig plast. Det var inte utbildning, det var instinkt. Och han hade en teori: allt kunde förklaras med barndomen.

Men det var inte bara kaniner som låg på hans halmklädda divan. Hamstrar, illrar, marsvin, till och med en och annan sork – alla hade de ett barndomstrauma att gräva upp.

🧃 Barndomsjuice och traumatisk tugga

”Så du säger att du biter på burens galler varje gång någon nämner ordet morot?” frågade Psykologkaninen och snurrade sin lilla morotsformade penna mellan tassarna.

”Ja… det var min mamma… hon brukade kasta dem i mitt ansikte när jag inte betedde mig som ett ’snällt husdjur’”, snyftade råttan i fåtöljen.

”Det är tydligt. Obehandlat föräldraskam. En klassisk orsak till gallersyndrom,” mumlade Psykologkaninen samtidigt som han diskret fakturerade 480 kronor per minut via sitt interna faktureringssystem i hjärnan. Swishnummer? Det visste alla. Det fanns på varje stubbe i hela kolonin.

🧠 Men så dök Peter upp

Men så kom Peter. En människa. En f.d. evangelist, semi-revolutionär och självutnämnd hobbyfilosof som läst halva en Freud-bok och nu påstod sig förstå hela det psykologiska maskineriet bakom kaninbeteende.

”Det handlar inte om barndomen,” sa han högt inför en grupp nervösa ekorrar. ”Det handlar om mening. Existens. Att inse att vi alla är fångar i våra egna inre burar!”

Psykologkaninen ryckte till. Hans öra gjorde en ofrivillig spasm. Han kände genast att det här inte bara var en konkurrent. Det var ett hot mot hela hans industri. En bluffterapeut i jeans och Jesus-sandaler? Nej. Inte på hans territorium.

⚔️ Terapeutiskt turfkrig

Peter byggde snabbt upp en egen klientbas. Han hade inga stolar, bara en hög med gamla pallar och ett whiteboard som någon kissat på. Men patienterna kom ändå.

”Peter förklarade att mitt självhat är ett uttryck för samhällets alienation!” sa en exalterad marsvinshanne som nyligen slutat med hödroger.

”Jag trodde jag hade en traumatisk amning, men Peter sa att det bara var kapitalismen!” ylade en skendräktig kanin från ett skogsbryn.

Psykologkaninen såg sina patienter försvinna en efter en. Hans diagnoser började klinga falskt. Var det verkligen så enkelt som att allt var barndomens fel? Kanske låg svaret i… nåt annat?

💊 Peter lanserar egen terapi

Som om situationen inte var nog, lanserade Peter något han kallade för Existensbalansering™. En metod som involverade att man stirrade in i en spegel, reciterade delar av ”Zaratustra” och åt en rå morot i tystnad.

”Du måste konfrontera ditt inre burkomplex,” viskade han ofta. ”Titta på gallret inom dig.”

Hamstrar började skriva dagbok. Råttor slutade ljuga. Kaniner med självdestruktiva mönster började starta bokklubbar. Psykologkaninen var i chock.

”Han förstör allt,” väste han en dag till sin sekreterare, en neurotisk vessla med kodberoende.

🔥 Psykologkaninen slår tillbaka

Men Psykologkaninen var inte färdig. Han började remixa sina metoder. Istället för att enbart skylla på föräldrar började han även inkludera syskondynamik, höbristtrauma och territoriell desorientering.

Han lanserade också en ny podd: ”Freudianska Fjun – med Kaninen som Vet”, där han gästande analyserade skrik från andra djur i realtid.

Peter kontrade med en egen livesänd serie på stubbradio: ”Peters Pärlor – filosofi från barrnivå”, där han läste Nietzsche samtidigt som han klappade en deprimerad hamster.

Det blev snabbt ett psykologkrig utan motstycke.

📉 Patienterna i korseld

Under en vecka i september blev det kris. En grupp marsvin fastnade i identitetslimbo mellan de två lärorna. En kanin rapporterades ha börjat prata baklänges. En hamster vägrade äta annat än svamp.

Till slut krävde djursamhället en medling.

Ett extrainkallat råd hölls i Gläntan.

”Vi kan inte fortsätta så här,” sa en gammal grävling. ”Djuren är förvirrade. Vem ska vi lita på – barndomen eller burkomplexet?”

Psykologkaninen reste sig. Hans röst var dov, men skarp:

”Jag har hjälpt generationer förstå varför de slickar på plastgolv. Jag har förklarat varför vissa gnager på allt – det är inte meningslöshet, det är mamma!”

Peter log. ”Eller kanske är det… båda?” Han höll upp en morot och bröt den i två delar. Symbolik så det skrek.

🎭 Försoning? Nej.

Alla hoppades på en sammanslagning: PsykoExistentiell Burterapi™. Men det blev aldrig av.

Psykologkaninen började istället undervisa i ”Psykoinstinkt 2.0” för unga mullvadar, medan Peter började sälja självhjälpspamfletter med titeln ”Du är buren du försöker fly ifrån”.

Men de möts fortfarande ibland. I skogen. I tystnad. Och de vet: kampen om själen är aldrig över.

Av: Mikael Heijel

Burkomplexet är inte bara ett namn. Det är ett system. Ett nätverk. En ideologi. Det är drömmen om total kontroll, förverkligad i ståltråd, biometrisk registrering och en oändlig kedja av tillståndsbaserad rörelsefrihet. Och bakom detta kontrollnät sitter han, mannen, myten, kaninernas övervakningsprofet: Peter Predikanten.

🛠️ Projekt “Bur 2.0”

Det började som en prototyp. En enklare kaninbur med dubbellås, inbyggd QR-läsare och ett digitalt röstigenkänningssystem som kunde avgöra om en kanin pep för högt. “För säkerhetens skull,” sa Peter. “De kanske signalerar till fientliga marsvin.”

Men snart växte systemet. Buren blev komplexet. Från en fysisk plats till ett mentalt tillstånd. Alla kaniner i Kaninmagazinet blev tyst överens: det går inte att lämna buren, bara att ansöka om tillfällig luftning.

🧠 Kognitiv bur: självcensur i pälsformat

Burkomplexet är inte längre begränsat till nät och gallerdörrar. Det har blivit en idéplantering. “Tänk innanför buren,” som Peter predikar varje torsdag i sitt nyhetsbrev Frihet genom instängdhet.

Många kaniner rapporterar nu självvalda burar. De rör sig i exakt fyrkantiga mönster. De tuggar hö på tidsschema. En började till och med citera Peter i sömnen: “Den som skuttar fritt förlorar rätten att registrera sina tassar.”

📋 Registreringsplikten: från ID-chip till tankekontroll

För att få vistas utanför sin bur – exempelvis till ett morotsmöte eller svansklippning – måste varje kanin numera fylla i formulär B.2.0-α, även kallad “Begäran om betingad buröverträdelse”. Här krävs:

• Bur-koordinater (minst tre decimaler)
• Senaste kissplats
• Antal morotsportioner senaste veckan
• Aktuell lojalitetsgrad till Burstyrelsen

Missar du ett fält? Avslag. Skriver du “inte säker” på “har du drömt om öppna fält?” – då får du ett personligt samtal med Peter.

📷 Kamera i varje hörn, fälla i varje grop

Peter gick hårt ut i sin senaste ledare: “Trygghet kräver full transparens. Även när du bajsar.” Resultatet blev Project MorotVision – ett kameranätverk som bevakar varje hörn, varje strå, varje skuggning av öronvift.

Och det stannar inte där. I varje kaninhål installeras BurTrap™-sensorer. En misstänkt grävning? BAM. Fallucka. Direkt till förhör i “Hålan för tankebrott”.

🔍 Peter och hans algoritmer

Det ryktas att Peter utvecklat en egen AI som läser varje kommentar på Kaninmagazinet i realtid, och graderar dem i frihetshets, burresistens eller acceptabel underkastelse. Det enda som premieras är citat som:

“Jag känner mig tryggare med galler än med frihet.”

Ett populärt inlägg fick över 50 likes när en kanin skrev:

“Jag har aldrig känt mig friare än när jag beviljats Bur-återinträde.”

💻 Databasen BurLog™

Alla rörelser loggas i BurLog™, ett obehagligt men väldokumenterat system där varje kanins interaktion med miljön sparas. Statistik som “gnag per kvadratmeter”, “otillåten blick mot horisonten”, och “morotskonsumtion vid fullmåne” uppdateras i realtid.

Fler och fler kaniner börjar nu vakna på natten med en märklig känsla av att vara loggade – trots att de aldrig lämnat buren.

📜 Officiellt förnekande från Burstyrelsen

När några rebeller började ifrågasätta Burkomplexets omfattning publicerades ett officiellt uttalande från Burstyrelsen (med Peter som ordförande, sekreterare och revisor):

“Det finns inget Burkomplex. Det finns bara olika grader av tryggt boende.”

Och för säkerhets skull tillade han ett citat på väggen:

“Den som misstror buren, förtjänar inte höet.”

🧪 Psykologisk effekt: inlärd hjälplöshet med fluff

Ett växande antal kaniner rapporterar:

• apati vid burdörrar
• morotsneurotik
• högnagning under tystnad
• paranoid oro för ”fällor i filten”

Psykologer från Kaninterapeutiska Institutet (KI) kallar det Bursyndromet – en blandning av inlärd hjälplöshet, trygghetsberoende och systemlojalitet.

🎩 Buren som business: Peter investerar

I ett överraskande drag har Peter börjat ta betalt för PremiumBur™ – exklusiva burar med:

• extra lås
• dubbla kameror
• personligt form-ulärstöd
• dagliga trygghetsmantran via högtalare

Kostnad? En tredjedel av din morotsranson. Eller som Peter uttryckte det:

“Trygghet är inte gratis. Den är bara inte valfri.”

🛑 Framtiden: Bur 3.0?

En läckt presentation visar att Peter jobbar på Bur 3.0 – helt virtuell instängning via morotschip i nacken. Där simuleras burar i huvudet medan kaninen egentligen är fri. Men bara tekniskt.

“Varför fysiskt låsa in en kanin när du kan få den att känna sig instängd var den än är?” – Peter, under ett slutet hö-möte.

---

Av: Mikael Heijel

💽 Det började med en bränd CD från morotsbombaren

Det första tecknet på att något var fel kom inte med en smäll.
Det kom med ett ljud.
Ett vadderat kuvert, adresserat till “Svenska Staten”, dök upp i receptionen hos Socialdepartementet.
Inuti låg bara en bränd CD-skiva, märkt med en morot målad i nagellack och titeln: MH13_TRACK_ONE.wav

Ingen tog det på allvar. Det var ju bara en CD.
En handläggare – fortfarande i livesänd fika på TikTok – stoppade in den i datorn.

Det lät så här:

• 9 sekunder av tung andning, som om någon låg under jord och väntade
• Ett gnissel, kallt och raspigt, som om en morot drogs långsamt över galler
• Sedan en viskning, lågmäld och hotfull:

”…det är dags…”

Ingen dog.
Men alla slutade prata.
Och en vecka senare började folk sprängas.

---

📦 Morotsbombaren visar sitt rätta jag

Morotsbombaren slog till med full kraft tre dagar efter CD:n.
En svart shoebox med orange tejp landade på Skatteverkets kontor i Västerås.
Den exploderade i väntrummet.

Två anställda dog omedelbart.
En tredje – praktikant, specialiserad på kaninregistrering – överlevde men tappade hörseln i höger öra.
På väggen bakom smällen hade någon sprayat:

“NI FÖRNEKADE OSS. VI SKRIVER OM BALANSEN.”

Inuti boxen:

• En morot, urgröpt och packad med ammoniumnitrat
• Bitar av fiberkabel
• Ett hårstrå – troligen kanin – fasttejpat över en tändkapsel
• En lapp där det stod: ”Ni tog mitt namn. Jag tar era nummer.”

Det var då MH-13 blev nationens nya mardröm.

---

🧠 Vem är MH-13?

Ingen vet säkert.
Vissa säger han är en genetiskt modifierad kanin från ett misslyckat wellnessprojekt i Sörmland.
Andra hävdar att han är en människa, klädd som kanin, som “lyssnade för mycket på rotfrukter.”

Men enligt Säpo bor han i en hemmabyggd bunker under ett nedlagt växthus i Hässleholm, där han i åratal grävt ut:

• Tunnelsystem med sprängmedelsstationer
• Kartotek med namn på offentliga personer som “ogillat kaniner offentligt”
• Ett laboratorium märkt med texten “Mjältbrand är också en känsla”

---

☣️ Mjältbrandsbrevet – ingen återvändo

Nästa attack kom tyst.
Ett brev, adresserat till en debattör som twittrat:

”Kaniner är som influencers med päls – söta, men meningslösa.”

Inuti:

• Ett brev, skrivet med morotsjuice: ”Du har talat. Nu andas du vår ilska.”
• Ett pulver
• En liten morot målad svart

Pulvret testades – aktiv mjältbrandssporer.
Debattören dog två dagar senare.
Hans granne, som hjälpt till att öppna brevet, följde med.
Ett postombud i Halmstad satt i karantän i två veckor.

Sverige förstod då att morotsbombaren inte skojade längre.

---

💣 Shoeboxerna – dödslistan växer

Paket	Mål	Resultat
#001	Skatteverket Västerås	2 döda, 1 skadad
#002	En influencer som skämtat om att steka kanin	Hela köket sprängdes, 1 död
#003	Kommunhuset i Lidingö (P-avgift för kaninburar)	1 död, 1 allvarligt bränd
#004	Redaktör som refuserat en kaninpoet	Brevlådan förstörd, inga skador – men en CD låg kvar: ”Du sa nej till ord. Nu säger vi nej till dig.”

Varje box innehöll samma struktur:

• En modifierad morot
• En liten hård plastbit formad som ett tuggmärke
• En lapp med ett hot, ibland vers, ibland limrik

---

🔥 I bunkern: MH-13:s högkvarter

Vittnen har rapporterat ett underjordiskt komplex där:

• Morötter växer i glasburar
• Shoeboxar staplas i högar märkta med postnummer
• CD-skivor bränns i industriell skala
• Och på väggen står med röd färg:

”MÄNNISKOR GÖR LAGAR – VI GÖR SPRICKOR.”

---

🎯 Vem hotas – och varför?

Morotsbombaren riktar in sig på:

• Myndigheter som kallat kaniner “skadedjur”
• Kommuner som förbjudit kaniner i parker
• Människor som offentligt sagt att “kaniner inte hör hemma i stan”
• Personer som “bara inte gillar dem så mycket, inget illa menat”

Det räckte.

En lärare i Falun som sagt “jag tycker kaniner är lite överskattade” fick ett paket innehållande:

• En leksaksmorot
• En CD med texten “leken är slut”
• En videofil med MH-13 sittande i tystnad, blinkande mot kameran – 2 timmar lång

---

🧨 Satirens vapen – men på riktigt

Det som förvirrar är tonen.
Allt är överdrivet poetiskt, teatraliskt, konstnärligt, men folk dör.

Exempel från ett brev:

”Ni sa vi är tysta.
Men vi stirrar.
Och vi minns.”

”Det ni kallade fluff – kallar vi dämpning.
För smällen.”

Säpo försökte kalla det “psykosatirisk terrorism” men fick kritik från Kulturdepartementet för att “förminska konstformen”.

---

💥 Reaktion från samhället

• SVT ersätter alla barnprogram med får
• Alla morotsrelaterade emojis blockeras på Facebook
• Google nedprioriterar sökningar på “kanin revolution”
• Elgiganten plockar bort alla CD-brännare

---

🧱 Sista shoeboxen

Ett paket kom till en riksdagsledamot som en gång kallat kaniner “de där djuren man bara städar upp efter”.

Det exploderade i handen.
Han dog omedelbart.
På marken låg en lapp, bränd i kanten:

”Du höll oss i bur. Vi bär dig till jorden.”

---

🕳️ Epilog – det är aldrig över

MH-13 är fortfarande fri.
Det viskas om fler brev.
Fler skivor.
Någon hittade en morot i sin postlåda, utan avsändare, och flyttade direkt.

Och du –
om du sitter ensam i natten,
och hör det där svaga, metalliska gnisslet –
det är inte vinden.
Det är bara början.

”…det är dags…”

---

LÄS DEL 2 HÄR!

Av: Mikael Heijel

Kaninkulten var aldrig tänkt att bli stor. Den började som ett felstavat blogginlägg, ett par rotade morötter, och en man vid namn Peter som pratade lite för intensivt med sin belgiska jättekanin. Men vad som började som ett oskyldigt samtal med ett pälsdjur i källaren, växte snart till något mycket större. Mycket mörkare. Och mycket, mycket fluffigare.

🧠 Det började med ett samtal

Peter hade alltid känt att människor var… svåra. Deras ögon flackade, deras röster var opålitliga, och de kunde inte ens hålla sig till ett gemensamt trafikljussystem. Men kaniner? De dömde aldrig. De satt där med sina darrande näsor och såg ut som om de visste något han inte visste.

Så han började prata med dem.

Först med enkla frågor: ”Hur mår du, Snoddas?” och ”Vill du ha mer selleri?”. Men en natt svarade Snoddas.

Inte med ord, förstås. Det hade varit för enkelt. Snoddas blinkade långsamt, vände ryggen till och la en ensam, perfekt rund kaninlort på Peters kudde. Det var en symbol. En kallelse. En början.

🕳️ Källaren förvandlas

Peter isolerade källaren. Inte akustiskt – själsligt. Han målade väggarna med gamla tidningar om spirituell upplysning, byggde altare av IKEA-hyllor och smugglade in höbalar märkta som ”terapeutiskt golvströ”.

Inom en vecka hade tre andra kaniner flyttat in. Inom en månad hade han tatuerat ”KANINENS VILJA” i pannan – baklänges, så att han kunde se det i spegeln.

⛪ Det första mötet

De kallade det inte en sekt. Det var ett ”kollektiv av moraliskt upphöjda öronbärare”.

Vid första mötet satt Peter i mitten med en kåpa sydd av gamla fleecefiltar. Runt honom låg sju kaniner i en perfekt cirkel – utplacerade enligt en ritual han kallade ”Morotens Labyrint”.

Alla deltagare fick tugga på samma morot, ett varv åt gången, medan Peter läste högt ur Kaninernas evangelium enligt Flopsy – ett dokument han själv hade förfalskat genom att översätta en IKEA-manual till latin och byta ut alla ord som började på “F” mot “Fluff”.

🎩 Rekrytering via snusförnuft och pelletpåsar

Peter insåg snart att han behövde fler. Inte fler kaniner – de förökade sig snabbare än han hann döpa dem – utan människor. Tjänare. Vittnen. Donationsmottagare.

Så han började rekrytera.

Han gick till närbutiker med broschyrer: “Har du någonsin känt att din själ saknar morot?” och “Din plats i kaninhålet väntar”. Han postade i Facebook-grupper med namn som “Andligt Uppvaknande Sverige 🌕🐾” och “Ekologiska gömställen för emotionellt instabila män”.

🧎 En vanlig ceremoni

Varje söndag samlades de i källaren, nu kallad ”Burtemplet”. Ceremonin inleddes med att deltagarna kröp på alla fyra och gnagde på ett plaststaket Peter snickrat ihop av gamla marsvinsburar. Därefter viskade han heliga mantran:

”Vi är små, men vi är många.
Vi är tysta, men vi gräver.
Vi är fluff, men vi är farliga.”

Sedan visade han dagens budskap, projicerat på väggen med hjälp av ett trasigt diaprojektor från 1998 och handritade bilder av kaniner i korsfästelseposition.

🧨 Den växande makten

Med tiden började Kaninkulten påverka lokalpolitiken. Inte direkt, men genom sin närvaro på kommunfullmäktiges fikapauser. Flera ledamöter fångades viskande om “underjordiska agendor” och “morotsbudgetar”.

När kommunens hemsida plötsligt visade ett pop-up-meddelande som sa “🐇 Ditt liv styrs nu av öronen 🐇”, började folk ana oråd.

Men det var redan för sent.

🔒 Underjordens uppvaknande

Kaninerna hade börjat gräva. Under Peters ledning, beväpnade med små pannlampor och tränade via TikTok-klipp på grävteknik, skapade de ett nätverk av tunnlar under hela kommunen.

De kallade det Burverket.

När kommunen en dag fick vattenläcka och halva stan sjönk ner i ett hål format som en gigantisk kanin, blev det tydligt: uppvaknandet var här.

📜 Peters stora manifest

Peter publicerade sitt manifest – Fluffets Filosofi – som ett inlägg på Flashback under användarnamnet “ÖverKanin84”. Det innehöll stycken som:

• “All sanning finns i hö.”
• “Öronen är själens parabolsystem.”
• “Människor går på två ben, kaniner hoppar över sanningen.”

📦 Kaninernas ekonomi – pellets, lån och evig skuld

Kaninkultens ekonomiska modell var lika enkel som den var genial. Alla medlemmar ombads lämna en tiondel av sina morotslager varje vecka – inte i fysisk form, utan som pelletsobligationer. Dessa obligationer kunde sedan säljas vidare på den interna marknaden, kallad Burzilla, där Peter själv agerade centralbank, mäklare och moralisk vägvisare.

”Den som sått morot får skörda pellets”, sa han ofta – ett mantra som fick flera unga kaniner att ta lån de aldrig kunde betala tillbaka. Den inre kretsen, de som bar titeln Morotens Väktare, kunde däremot skriva av skulder genom att bara tugga sönder pappret.

Ett ekonomiskt system byggt på skuld, tro och illusion. Precis som i den riktiga världen – men sötare och mer fluffigt.

🧪 Experimenten i bur B13 – gränslös utveckling

Ingen visste riktigt vad som pågick i bur B13, förrän det började höras märkliga ljud därifrån. Peter hade där initierat ett nytt projekt: hybridkaniner. Målet var att skapa en ny typ av medlem – lydig, tålig, men ändå söt nog för att framkalla förtroende på sociala medier.

Rykten talade om korsningar mellan kanin och papegoja, så att sekten skulle kunna sprida sin lära både via fluff och förprogrammerad upprepning.

En gång såg en av de äldre kaninerna ett exemplar som pep:

”Peter är frälsaren. Peter är frälsaren. Tugga lugnt.”

De som ställde frågor om B13 hamnade ofta själva i B13. Ut kom de inte. Bara ljuden från gnagande och digitala eko-psalmer kvarstod.

🗺️ Expansionen till andra städer – QR-morötter och kodord

Med säkert fäste i underjorden började Kaninkulten sprida sig till nya områden. Metoden var lika märklig som effektiv: QR-kodade morötter gömdes på strategiska platser – under parkbänkar, i skolträdgårdar och ibland till och med i politiska valstugor.

När någon skannade koden fick de ett meddelande:

”Du har valts. Din päls är ren. Följ moroten.”

De som svarade blev kontaktade av anonyma konton med namn som @BurritoRabbit och @SanningsGnaget. Inom kort var de indragna i kultens Telegramgrupper där varje ny medlem firades med en ASCII-kanin och sju digitala tuggljud.

Expansionen var ett faktum. Och Peter? Han satt som vanligt i centrum – i ett dämpat rum, med pälsbeklädd stol, och log. Världen blev mer hans för varje morot som skannades.

🐰 Den stora splittringen

Men varje stor rörelse drabbas av splittring.

En grupp kaniner – ledda av den albinohonan Evangeline – bröt sig loss och bildade De Sju Hoppens Orden. De ansåg att Peter börjat förmänskliga kulturen för mycket. Evangeline deklarerade:

“Vi är inte husdjur. Vi är gudomliga grävare.”

De två grupperna möttes i ett episkt slag under en övergiven Ica Nära. Morötter flög. Klövar rök. Peter skrek i tungor.

🎬 Epilogen: Uppvaknandet under jord

Idag lever Peter som en myt. Vissa säger att han förvandlades till en jättelik kanin. Andra hävdar att han flyttade till Värmland och driver en retreat för utbrända IT-tekniker.

Men vissa påstår att man kan höra viskningar under marken på nätterna:

“Peter kommer åter… och han har med sig fler burar.”

Av: Mikael Heijel

Aspergerkaninerna hade alltid funnits där, i utkanten av morotsfälten, nära men aldrig riktigt med. Deras öron stod rakt upp, inte av vaksamhet utan för att ingen gett dem instruktioner om att slappna av. Deras burar var organiserade med millimeterprecision – höet låg i parallella linjer, pellets sorterade efter kaloriinnehåll, och vattenskålen diskades varannan timme, alltid.

De andra kaninerna kallade dem ”stela”, ”märkliga”, ibland ”systemkollapsare”, men Aspergerkaninerna såg bara ologiska livsval och inkonsekventa rutiner. ”Varför tuggar du hö i olika tempo varje gång?” frågade en av dem en gång en vanlig kanin, varpå denne sprang iväg och började meditera för att han blev ”triggad”.

📈 Rutinkaninerna tar över

Ledarskapet i Kaningropen var länge informellt. Någon stor, muskulös alfakanin med klipp i steget bestämde vem som skulle sitta var, vem som fick gräva vilken gång, och vem som var ”känslomässigt närvarande”. Men efter det stora Morotsbråket, där resurser felallokerades för fjärde gången på tre dagar, kallade Aspergerkaninerna till krismöte.

Det var egentligen inget möte, utan mer en tvåtimmars PowerPoint-presentation, komplett med Gantt-scheman, flödesscheman, diagram över optimal gångfördelning och en lista på 317 förbättringspunkter som skulle göra kolonin 14,7% effektivare inom tre dagar.

Alfakaninen lämnade mötet i tystnad. Tre dagar senare hade han startat en känslocirkel i ett dike. Aspergerkaninerna tog över. Sakta, metodiskt, utan att någon ens riktigt märkte det – förutom att allt började funka.

🧩 Missförstådda men livsviktiga

Aspergerkaninerna pratade inte så mycket. När de gjorde det blev andra ofta förvirrade eller arga. Inte för att de sa något elakt – tvärtom – men för att deras frågor ofta var så skarpa att de skar rakt igenom den fluffiga lögnen alla andra höll fast vid.

”Varför säger du att du mår bra när du luktar stress?” frågade en Aspergerkanin en marsvinspolitiker en gång. Marsvinet grät i fyra timmar och skrev sedan en bok om känslomässig kränkning i gränslandet mellan art och autism.

🛠️ Hyperfokuserade revolutionärer

En av Aspergerkaninerna – kodnamn 47-B – byggde ett helt övervakningssystem i tunnlarna. Det var inte för kontroll, utan för att kunna förutsäga belastningsmönster i gångarna och förhindra kollaps. Andra började viska om paranoia, men 47-B hörde inte – han var upptagen med att kalibrera trycksensorer med nosen.

Ett halvår senare undveks en katastrofal jordskredolycka tack vare hans data. Samma kaniner som kallat honom manisk började nu be honom om hjälp att planera sina liv. Han gjorde det – mot betalning i exakt 47 gram torkad morot. Allt dokumenterades.

🔁 Rutin är trygghet – inte tvång

Kritikerna menade att Aspergerkaninerna försökte tvinga hela kolonin in i ”systemtvång”, men de missade poängen. Det handlade inte om att tvinga någon – det handlade om att slippa improvisera sig in i en existentiell kris varje gång höbalen låg lite snett.

En Aspergerkanin har aldrig ”bara slappat” – om de sitter stilla, så är det för att de planerat in återhämtning, inte för att känslan ”bara kom”. Om en annan kanin avbryter den planerade vilan med ”ska vi bara chilla lite?”, får hen ett A4 med förslag på bättre formuleringar och ett schemaförslag för social interaktion.

🧠 Allt analyseras – även du

Det sägs att Aspergerkaninerna har ett hemligt analysrum där varje social interaktion poängsätts. En vanlig kram kan få +2 om den följer den sociala standardtiden på 1,5 sekunder, men -5 om ögonkontakt hålls längre än nödvändigt.

Detta rykte visade sig stämma.

Men vad ingen förstod var att systemet inte användes för att exkludera, utan för att förstå. Aspergerkaninerna vill verkligen connecta – men de behöver ritningar. De bygger broar i millimeter, inte känslor. Och när bron är färdig, är den så jävla stabil att ingen orkar riva den.

⚠️ Konflikt med Känslokaninerna

En fraktion uppstod snart – Känslokaninerna, ledda av Pälsfia, en fluffig influencer med 94 000 följare på Gnaggstagram. Hon hävdade att Aspergerkaninerna utplånade spontanitet, att livet var mer än algoritmer, att morötter måste få ”kännas i själen”.

Det blev bråk. Ett stort sådant. Pälsfia började gråta live. Aspergerkaninerna släppte en PDF med empiriska data över exakt när hon brukade göra det och varför. Internet exploderade.

Till slut enades de om ett kompromissförslag: känslomässig kaosteater tilläts varje fredag 14:30 i Gång 12, men måste bokas i förväg via en loggbok. Konflikten deeskalerade till viss del.

🧮 Filosofiskaninerna i extas

En oväntad allians uppstod mellan Aspergerkaninerna och Filosofiskaninerna – de som alltid suttit och stirrat in i väggen och ställt frågor som ”Vad är en morot egentligen?”. Med Aspergerkaninernas hjälp fick de nu struktur på sina frågor. Tillsammans byggde de ett semantiskt bibliotek med över 400 definitioner på ”känsla”, sorterade efter sensorisk påverkan och kronologisk anknytning.

”Vi har aldrig varit så lyckliga,” sa en av dem. ”Eller… jag tror det. Enligt skalan hamnar jag på 7,2.”

💻 Kontakt med människorna

Människorna hade länge betraktat Aspergerkaninerna som ”smått obehagliga” men ”nyttiga”. En forskare skickade ett mail med ämnesraden: ”Studie: autism hos gnagare med högt systematiskt tänkande.” Aspergerkaninerna svarade efter 3 sekunder:

”Ni kategoriserar oss fel. Vi är inte gnagare. Vi är strukturellt optimerade överlevare. Mvh.”

Människan blev förolämpad, publicerade ändå artikeln, men lade in en fotnot: ”Kritik har framförts mot denna klassificering av den aktuella gruppen.”

🕹️ Framtiden tillhör dem

När andra kaniner oroar sig över framtiden, inflation, elpriser och färre morötter per gram, har Aspergerkaninerna redan en 12-årsplan med redundanta beredskapssystem. De har lärt sig koppla el från åskledare, lagra värme i jordfickor, och designa morotsodlingar som inte utarmar jorden.

De är inte bara redo för framtiden. De är framtiden.

Missat del 1? Läs här!

Av: Mikael Heijel