Kleptomanen var inte som andra kaniner.
Det här var inte en vanlig morotsgnagare som nöjde sig med hö och friskt vatten. Nej, det här var en pälsbeklädd tjuv, driven av en tvångsmässig drift att sno allt han såg – värdefullt eller helt värdelöst, det spelade ingen roll.
Ingen i burvärlden gick säker. Försvunna morotsskal, stulna höhäckar, hela burar som bara försvann mitt i natten. Och som pricken över i: ibland stal han till och med själva larmet som skulle skydda buren.
🥕 Kleptomanens debut
Det började smått.
En natt försvann en morotsbit från en ungkanins matskål. Ingen misstänkte något. Men snart försvann allt fler märkliga saker: trasiga höstrån, en gammal broschyr om gnagplikt, till och med en tom vattenflaska.
“Vem fan vill stjäla en tom vattenflaska?” frågade en förtvivlad höbonde. Svaret var enkelt: Kleptomanen.
👜 Samlandet av meningslöst skräp
Kleptomanen hade en smak som trotsade all logik.
Han byggde upp ett underjordiskt lager fullt av helt onödiga saker. Där fanns morotsstjälkar torkade till damm, gnagda kvitton från hömarknaden, och en samling gamla larmbruksmanualer som ingen längre använde.
Det var som att själva handlingen att sno var viktigare än bytet. En sjuklig drift, ett tvång som ingen kunde stoppa.
🐇 När hela buren försvann
En dag gick det över styr.
En hel kaninfamilj vaknade under bar himmel – buren var borta. Inga spår förutom gnagmärken i marken och ett långt släpdrag som ledde bort mot skogsbrynet.
“Han måste ha tagit hela buren på ryggen,” sa en granne. “Eller så har han byggt ett system av lianer och rep. Ingen annan förklaring finns.”
Det absurda var inte att buren stals. Det absurda var att ingen blev förvånad.
🚨 Larmet som aldrig tjöt
Kaninmyndigheten installerade dyra larm. Starka sirener, blinkande ljus, allt.
Nästa morgon: borta. Larmet självt var stulet. Inte förstört, inte saboterat – bara helt försvunnet.
Vittnen säger att Kleptomanen använde sirenen som nattlampa i sitt lager. En polisrapport beskrev fyndet: “Ett larm, gnagt sönder, tänt som ett svagt blinkljus i en jordhåla fylld av meningslöst skräp.”
🕳️ Lagret under marken
Till slut hittades hans gömställe.
En enorm jordhåla, fylld från golv till tak. Trasiga höpinnar staplade som pyramider. Bortkastade morotsskal i lådor märkta med “Viktigt”. Ett helt rum tillägnat oanvända burdörrar.
Ingen kunde förstå. Värdelösa ting förvandlade till heliga troféer.
😂 Kaninernas reaktioner
Kaninbarn började skylla på “kleptogener”.
“Det ligger i arvet,” sa de. “Vi kan inte låta bli.” Snart spreds ett mode: unga kaniner började stjäla helt meningslösa saker i protest. Vissa gick så långt att de bar hem stora stenar från åkern – bara för att de kunde.
En gnagare blev gripen med en halv sopsäck full av gamla morotsblast. När polisen frågade varför, svarade han: “Kleptomanen gjorde det först.”
🛠️ Kaninpolisens hopplösa jakt
Kaninpolisen var chanslös.
Varje gång de installerade nya säkerhetssystem försvann själva systemet. Nya lås? Stulna. Nya kameror? Borta. Till och med polisens egen patrullbil – en hödriven kärra – försvann en natt.
“Vi kan inte jaga honom, för han snor våra verktyg,” erkände en utredare. “Nästa gång kanske han snor själva arresten.”
🧠 Den absurda diagnosen
Kaninpsykologerna försökte förstå.
En av dem skrev i sin journal:
“Kleptomanen lider av en sjukdom där han inte kan skilja mellan värde och värdelöst. Han skulle lika gärna kunna stjäla en hel bur som en bit toapapper. För honom är allt lika viktigt – eller lika meningslöst.”
De försökte behandla honom med terapi. Resultatet? Terapi-rummet blev stulet.
📦 När världen försvinner
En dag var hela hömarknaden borta.
Inte nedbränd, inte förstörd – bara stulen.
Kleptomanen hade burit bort stånden, morötterna, pengarna, till och med markisduken som skulle skydda mot regn.
Kvar stod bara ett tomt fält och ett par förvånade gnagare som undrade var deras frukost tagit vägen.
🎭 Kleptomanens legend
Till slut blev Kleptomanen mer än en tjuv.
Han blev en legend. En kanin som stal allt, från meningslöst skräp till hela byggnader. En mytisk figur som fick kaniner att låsa in sina morötter i kassaskåp och sova med höet under kudden.
Ändå hjälpte det inte. För förr eller senare vaknade de upp, och allt var borta.
Av: Mikael Heijel
"I Thamstorp fanns en bur som ingen riktigt vågade prata om. Den hade inga galler av metall, utan av känslor, manipulation och dramatiska scener som kunde få en morotsplanta att vissna på två sekunder. Här…"
"Det finns ord som aldrig borde skrivas ihop. Som “kanin” och “psykos”. Eller “morot” och “spionprogram”. Ändå har vi hamnat här. För i Kaninmagazinets mörka hörn viskas det just nu om ett fenomen som skakar…"
Höet under mig kändes varmare efteråt. Får flashbacks till Bur-7 och de hemliga höprotokollen. Det är nästan för bra – vilket gör mig misstänksam. Jag sätter en morot på att det här blir klassiker.