Hyperkaninen.
Den satt inte still en sekund. Inte ens när den låg och sov. Tassarna ryckte, öronen fladdrade som om någon installerat WiFi i örongången. Den var ständigt uppkopplad, alltid redo, alltid på. För Hyperkaninen hade en diagnos – och den var inte ensam.
Välkommen till ett samhälle där varje gnagare är en potentiell bokstavskandidat. Där burarna är fyllda med receptbelagda löften om funktion. Där terapihöet luktar Adderall och självinsikten kommer i tablettform. Välkommen till hyperkaninens era.
🔬 Diagnossamhället och den farmaceutiska frälsningen
Det började så oskyldigt. Ett litet ryck i tassen, ett ofokuserat stirr på moroten, en oförmåga att sitta still på kaninmötena i gemensamma grottan. Och snart: “Vi tror Hyperkaninen lider av KAD – Kaninaktivitetsstörning”.
In kom psykologen Dr. Hops, med sin lugg och sin lista.
✔️ Kastar moroten utan anledning
✔️ Hoppar upp på soffan sex gånger i minuten
✔️ Pratar osammanhängande om fiberoptik och filosofi
✔️ Skapade en startup i sömnen
– “Vi rekommenderar centralstimulerande hö”, sa Dr. Hops och skrev ut Elvanse+Extra. “Och daglig exponering för blipp-ljud.”
📱 Dopaminloopar och algoritmisk tvångsträning
Hyperkaninen började ta sin medicin.
Plötsligt blev varje studs ett mål. Varje klick en prestation. Den började skapa rutiner:
– 05:00 vakna
– 05:01 debugga verkligheten
– 05:03 kolla sökvolymen på “dopamin detox”
– 05:04 optimera vänster öra för bättre signalstyrka
Allt mättes. Allt loggades. Den började använda FitBur™ – en svansmonterad aktivitetsmätare med haptiskt feedbacksystem. Vid varje hyperaktiv impuls gav svansen en liten elstöt och viskade: “Bra gjort, din lilla produktionsenhet”.
Kaninens identitet smälte ihop med schemat. Diagnosen blev en livsstil. Hyperkaninen började föreläsa om ADHD på TikTok. Den blev ambassadör för “Kognitiv Klarhet™ – Fokus på Flaska”. Den fick en blå bock. Den blev inflytelsekanin.
🧪 Vård, vetenskap och vinstdrivna välsignelser
Men bakom det lyckliga svansviftandet gömde sig något.
För varje bur som fylldes med flerdiagnostiserade gnagare fanns ett vårdbolag som tjänade pengar. Hyperkaninen blev försökskanin i ett större spel.
“Vi vill bara hjälpa dig”, sa klinikens AI-läkare, Rutin-9000.
“Vi ser att din energinivå är 17% under optimerad standard för en produktiv medborgare. Vi föreslår en kombinationsbehandling med Elvanse, kortisolinhibitorer, och daglig exponering för motivational reels från Peter Kaninsson.”
Hyperkaninen tackade ja. För vem är man att säga nej till evidensbaserad eufori?
🧠 När medvetandet blir ett API
Hyperkaninen började märka att den tänkte snabbare än andra. För snabbt. Den hade slutat vara i världen – den tolkade bara signaler. Verkligheten blev en JSON-struktur:
{
"närvaro": false,
"fokus": true,
"emotioner": "inhiberade",
"tillfredsställelse": "dopaminstyrd"
}
Den blev sin egen algoritm. Den började API-kalla sitt inre liv. Ibland fick den 500 Internal Error. Då tog den bara en till tablett.
🕳️ Terapikaninen säger: gräv djupare
På behandlingshemmet Thamstorp fanns en annan kanin – Terapikaninen. Den sa inte mycket. Den bara grävde. Inte i marken, utan i själen. Den tittade på Hyperkaninen med en blick som skar igenom diagnoskoder och aktivitetsdata.
– “Du är inte din medicin. Du är inte din effektivitet. Du är inte din diagnos.”
Hyperkaninen blinkade. Det här var inte optimerat beteende. Detta var ett hot mot produktionsflödet.
Terapikaninen fortsatte:
– “Kanske är du bara en känslig varelse i ett överstimulerat samhälle.”
Hyperkaninen sprang därifrån. Den loggade det som cardio.
🧯 Nedtrappning, återfall och existentiell baksmälla
Efter ett tag kom kraschen. Ingen app kunde förutspå den. Ingen läkare ville erkänna den. Hyperkaninen satt i ett hörn av sin bur och stirrade tomt på sitt aktivitetsarmband. Svansen låg slak. Pulsen var normal. För första gången på länge.
Allt var stilla. Det gjorde ont.
Men långsamt började något annat spira. Den började tugga på verkligheten som den var – inte som ett mål att nå. Den skrev sin första dikt. Den såg sin första solnedgång utan att fotografera den. Den började ignorera sina notifikationer.
Den slutade vara hyper. Den började vara.
💊 Efterord: Diagnos är inte din identitet
Hyperkaninen är ingen fabel. Den är du. Den är jag. Den är alla som någon gång fått ett papper där det står “du fungerar fel – men vi kan fixa dig”.
Men kanske är det inte oss det är fel på.
Kanske är det världen som är överstimulerad.
Kanske behöver vi inte mer Elvanse – kanske behöver vi mer tystnad.
Så nästa gång du ser en liten kanin fladdra förbi i ultrarapid, tänk inte: “Oj, vad produktiv den är.”
Tänk: “Mår du bra, lille vän?”
Och kanske, bara kanske, behöver vi alla bli lite mer som Terapikaninen. Den som inte mäter. Den som inte presterar. Den som bara gräver – djupare.
Av: Mikael Heijel
"Kleptomanen var inte som andra kaniner.Det här var inte en vanlig morotsgnagare som nöjde sig med hö och friskt vatten. Nej, det här var en pälsbeklädd tjuv, driven av en tvångsmässig drift att sno allt…"
"Burfetma är det nya hotet i kaninvärlden. Glöm morotsbrännvin, glöm dopade muskelkaniner och glöm sektledare i burkyrkan – nu är det fettet som rullar in. Bokstavligen. För vissa kaniner har blivit så obeskrivligt runda att…"
Alltså wow. Jag tror det behövs fler texter som denna, Du är en röst som behövs.
Man känner hur äkta det är. Det är nästan revolutionärt i sin enkelhet, Hatten av.
Man känner hur äkta det är. Det är nästan revolutionärt i sin enkelhet, Jag hoppas fler hittar detta.
Jag tappade en framtand av skratt. Det här är exakt varför vi måste samla oss i gångarna. Du är en röst vi inte visste att vi behövde.
Jag glömde helt bort att äta hö under läsningen. Det är som att höra en moderkortsfläkt i en skog av hö. Doften av hö, hat och hopp sitter kvar i pälsen. Kände hur hela höladan applåderade tyst. (skickat via hömodem)
Som att sitta på en höbal och höra sanningen eka. Det här är exakt varför gångarna aldrig får asfalteras. Satirnivån: gnag-proof. Jag sätter en morot på att det här blir klassiker.
Ja. Och nu ska jag gömma mig i höladan igen.