Alla burar var fel. Det visste Perfektionisten. Inte fel på ett sätt som vanliga kaniner skulle märka – för dem räckte det att gallret höll morotsfienderna ute och höpåsarna inne. Men för honom var varje millimeter ett hot mot ordningen. Vinkeln på en stålpinne, avståndet mellan två ribbor, lutningen på burens golv – allt var mätbart, allt var fel.
Han bar alltid sin morotslinjal. En specialbyggd historia, kalibrerad efter internationell standard (ISO 9001-BUR). Varje morgon, innan han ens gnagt på sitt första frukosthö, drog han linjalen längs burväggen. När han såg en avvikelse – och det gjorde han alltid – skrev han upp det i sitt protokoll. 0,7 millimeter för mycket på vänstra hörnet. 1,2 millimeter snett på översta ribban. Varje notering var som en nagel i hans hjärna.
📏 Millimeterterror i burvärlden
Perfektionisten blev snart ökänd. Grannkaninerna kunde inte längre dricka morotsbrännvin i fred utan att han kom tassandes med skjutmått och laserpass. “Ni sitter ju snett!” skrek han åt ett gäng som försökte spela kort. “Bordet lutar 3,4 grader – hur kan ni leva så här?” De svarade inte längre, de bara flyttade kortspelandet till skogen.
Men Perfektionisten följde efter. Han drömde inte längre om frihet, kärlek eller stora morotsfält. Han drömde om att äntligen hitta en bur, en stol, ett galler som var rakt. Men varje gång han mätte, svettig och darrande i månskenet, upptäckte han nya fel. Som en förbannelse.
💤 Drömmen om sneda galler
På nätterna var det värre. Han vaknade kallsvettig, skrikande: “Det lutar! Det lutar!” I drömmen stod han i en oändlig bur, där gallren böjdes framför hans ögon som om de drevs av ett osynligt tryck. Han sprang, men hur många gånger han än mätte så flyttade sig siffrorna. 2,1 millimeter. 3,6 millimeter. 10 millimeter! Ett helt felaktigt universum.
Kaninerna i drömmen skrattade åt honom. Inte ett varmt, gemytligt skratt, utan ett hånfullt fnissande: “Perfektionisten mäter förgäves.” Han försökte räta upp gallren med sina tassar, men varje gång han drog i en ribba så blev en annan ännu snedare. Han vaknade med ett illvrål och kastade sig över linjalen, som om den var ett skydd mot kaoset.
📐 Protokoll och panik
Perfektionisten levde i sina protokoll. Böckerna fylldes med siffror, staplar, tabeller. Ingen annan förstod. Där stod noteringar som:
- Bur 14A: Golvet lutar 0,9° sydost – akut åtgärd krävs.
- Bur 7C: Tvärbalk felmonterad, differens 2,4 mm – föreslå ombyggnad.
- Bur 3B: Gallret korrekt till 99,8 % – kvarstående trauma över 0,2 mm.
Kaninrådet kallade till möte. De försökte säga att han var “för noga”. Men Perfektionisten tog fram sin laserpekare, lyste den mot rådets podium och sa: “Ni förstår inte. Ert bord lutar. Era beslut lutar. Hela er moral lutar.” Mötet upplöstes i kaos.
🪞 Spegelns förräderi
En kväll stod han framför sin spegel. Han ville mäta sina egna öron, bara för att bevisa att något i livet kunde vara perfekt. Men måtten stämde inte. Det ena örat var 1,4 millimeter längre än det andra. Paniken grep honom. Han började vrida huvudet, bita i spegelramen, men det blev bara värre. I glaset såg han en grotesk version av sig själv, med sneda ögon, ojämna morrhår och ett leende som hängde 0,8 grader för lågt.
Han slog sönder spegeln. Skärvorna spred sig över golvet. Men varje skärva visade bara fler fel, fler vinklar, fler små mardrömmar i glasets geometri. Perfektionisten skrek tills rösten sprack.
🧮 Morotsmatematik
Till slut försökte han trösta sig med matematik. Om verkligheten vägrade vara rak, så kunde han åtminstone räkna fram det perfekta burmåttet på papper. Han skrev ekvationer över hela väggarna. π multiplicerat med morotens medellängd, dividerat med höets komprimeringsgrad. Resultatet blev alltid samma: ett mått som ingen smed, ingen byggare och ingen kanin kunde förverkliga.
“Ni bygger fel!” tjöt han när de försökte resa en ny bur. “Ni följer inte formlerna! Detta är en kränkning mot all kosmisk symmetri!” Kaninsmeden muttrade tillbaka: “Vi bygger burar, inte tempel åt dina mätstickor.”
🔮 En sned framtid
Perfektionistens öde blev lika snett som hans burar. Han levde ensam i en självbyggd struktur, där varje ribba var dubbelmätt och justerad. Men även där fann han fel. Han föll ihop en natt med linjalen tryckt mot bröstet, viskandes: “0,1 millimeter… för mycket… jag står inte ut…”
Kaninerna sa efteråt att han försvann in i sina egna mätningar. Någon påstod att han nu vandrar i en oändlig korridor av sneda burar, dömd att mäta i evighet. Andra menade att han aldrig funnits – att Perfektionisten bara var den kollektiva ångesten över burar som aldrig blir tillräckligt raka.
Men ibland, när vinden viner genom gallren, kan man höra ett svagt ljud. Ett tassande, följt av ett klick från en morotslinjal. Klick. Klick. Klick. Millimeter för millimeter, i en värld där ingenting någonsin duger.
Av: Mikael Heijel
