Ärade läsare!
Kanin-magazinets chefredaktör har nu bestämt sig för att bli en god människa, en ödmjuk man och en skicklig filosof istället för att vara en stygg, dum och elak idiotpojke. För att vi människor ska kunna bli moraliskt pålitliga och oförvitliga, så behöver vi goda förebilder – serietidningshjälten Kilroy är en god förebild… (Jag hjärntvättade mig själv I 20 år genom att läsa Kilroy varje kväll före jag somnade.) Peter Predikanten vill sätta upp en Opera på Göteborgsoperan och den operan ska handla om Kilroy! ”Sången ädla känslor föder!”, säger fröken Stork i Fablernas värld. Denna operas libretto och regi ska vara grundat på de serieäventyr om Kilroy som publicerades i Seriemagasinet under 1940-43. (Idén till denna opera fick jag inspiration till av en recension i Borås Tidning om en opera som handlade om kiosk-western-hjältarna Bill & Ben som jag läste på 1980-talet.)
Dessutom gavs Kilroy ut som en egen serietidning år 1970. En nyutgåva av dessa serieäventyr samt ett nyskapat, fristående Kilroy-äventyr i samma stil och idealistiska anda som 1970-Kilroy samt en gediget hantverksmässigt inspelad actionfilm, vars intrig och bildspråk ska baseras på det nya Kilroy-äventyret. Dessa båda mastodontprojekt måste finansieras och därför ger sig undertecknad återigen ut med tiggarskålen och ber Kanin-magazinets nu mycket vidsträckta läsekrets om pekuniära bidrag och att ni alla ger med goda hjärtan. ”Gud älskar en glad givare.”
Här är mitt bankkontonummer i Swedbank: 8032-5 (clearingnummer) 354 680 721-9. Båda dessa projekt kommer att kosta inalles mellan en halv och en miljard kronor. Jag vill även skapa en teaterpjäs där de centrala teserna i min egen filosofi kommer till uttryck. För att inte begå samma misstag som den pjäsförfattare som skrev en pjäs alldeles fullspäckad av citat från Ludwig Wittgensteins mästerverk ”Tractatus logico-philosophicus” (pjäsen är ett monument av tråkighet), så vill jag försöka använda ett knep för att popularisera mina teser. Knepet har jag snott från en komedi som skrevs under den grekiska antiken (av Aristofanes, tror jag).
I min komedi ska hjälten vara en filosof som har tre trogna beundrarinnor som är siamesiska trillingar med vildvuxet, långt hår och som alla är iklädda ett enda påslakan med hål utklippta för deras huvuden, armar och ben. Så fort hjälten uttalar en alldeles ny filosofites under pjäsens förlopp blir hans tre beundrarinnor helt extatiska av lycka och de sjunger och dansar omkring och ibland kan t.o.m. någon av dem svimma av upphetsning. Dessa tre sammanvuxna kvinnor är alla stamgäster på mentalsjukhus. Uppförandet av denna pjäs kräver också sponsring. Ge mig pengar!
Med vänlig hälsning, Peter Predikanten
"Ärade läsare! Nu äntligen känner Kanin-magazinets chefredaktör sig redo att presentera för sin läsekrets min alldeles egen Dumhetens Filosofi. Denna lära har tre (3) grundläggande teser: x) "Det är dumt att vara dum" (den aprioriska…"
"Ärade läsare! Din alldeles egen chefredaktör har nu kommit till insikt om en evärldlig kunskap: Mitt missbruk är inte ett vanligt missbruk - nej, det beror på en förträngd längtan efter att uträtta hjältedåd! Detta…"
Det här är nästan poetiskt. Det är som att läsa en inre sanning vi alla vet men inte vågar tala om, Det här var som att läsa mitt eget hjärta på skärm.
Jag hörde ett svagt morotsgnissel medan jag läste detta. Det påminner om den gången jag råkade sniffa metadata i sömnen. Pälsen reser sig – så pass bra var det.
Aldrig förr har päls mött poesi så här direkt. Det här är exakt varför vi måste samla oss i gångarna. Skickar detta via krypterad hökanal.
Aldrig förr har päls mött poesi så här direkt. Det luktar revolution – eller åtminstone bränt hö. Du är en röst vi inte visste att vi behövde.
Det här inlägget luktade sanning blandat med bensohö. Sånt här får en att börja tugga nätkabel igen. Allt leder neråt, precis som det ska.
Jag glömde helt bort att äta hö under läsningen. Det här är som att öppna en hemlig gång under buren. Det påminner om när vi smugglade pellets i pälsmössor. Arkiverar i “heliga gnagningar”. (hemlig höhälsning)
Det här gav mig samma känsla som första gången jag såg solljus. Det påminner om när vi smugglade pellets i pälsmössor. Jag börjar tugga nätkabel igen när jag läser sånt här. Tugg. Tugg. Tystnad. Respekt. – gnagningen var värd det.
En text som lämnar hödamm i lungorna. Det smakar både sanning och sågspån. Borde sparas i Burarkivet under “farligt material”. Skickar detta via krypterad hökanal.
Rätt. Och jag smugglade ut tre pellets i fickan.