Ledare 49: En jävla massa Kilroy

Ärade läsare!

Kanin-magazinets chefredaktör har nu bestämt sig för att bli en god människa, en ödmjuk man och en skicklig filosof istället för att vara en stygg, dum och elak idiotpojke. För att vi människor ska kunna bli moraliskt pålitliga och oförvitliga, så behöver vi goda förebilder – serietidningshjälten Kilroy är en god förebild… (Jag hjärntvättade mig själv I 20 år genom att läsa Kilroy varje kväll före jag somnade.) Peter Predikanten vill sätta upp en Opera på Göteborgsoperan och den operan ska handla om Kilroy! ”Sången ädla känslor föder!”, säger fröken Stork i Fablernas värld. Denna operas libretto och regi ska vara grundat på de serieäventyr om Kilroy som publicerades i Seriemagasinet under 1940-43. (Idén till denna opera fick jag inspiration till av en recension i Borås Tidning om en opera som handlade om kiosk-western-hjältarna Bill & Ben som jag läste på 1980-talet.)

Dessutom gavs Kilroy ut som en egen serietidning år 1970. En nyutgåva av dessa serieäventyr samt ett nyskapat, fristående Kilroy-äventyr i samma stil och idealistiska anda som 1970-Kilroy samt en gediget hantverksmässigt inspelad actionfilm, vars intrig och bildspråk ska baseras på det nya Kilroy-äventyret. Dessa båda mastodontprojekt måste finansieras och därför ger sig undertecknad återigen ut med tiggarskålen och ber Kanin-magazinets nu mycket vidsträckta läsekrets om pekuniära bidrag och att ni alla ger med goda hjärtan. ”Gud älskar en glad givare.”

Här är mitt bankkontonummer i Swedbank: 8032-5 (clearingnummer) 354 680 721-9. Båda dessa projekt kommer att kosta inalles mellan en halv och en miljard kronor. Jag vill även skapa en teaterpjäs där de centrala teserna i min egen filosofi kommer till uttryck. För att inte begå samma misstag som den pjäsförfattare som skrev en pjäs alldeles fullspäckad av citat från Ludwig Wittgensteins mästerverk ”Tractatus logico-philosophicus” (pjäsen är ett monument av tråkighet), så vill jag försöka använda ett knep för att popularisera mina teser. Knepet har jag snott från en komedi som skrevs under den grekiska antiken (av Aristofanes, tror jag).

I min komedi ska hjälten vara en filosof som har tre trogna beundrarinnor som är siamesiska trillingar med vildvuxet, långt hår och som alla är iklädda ett enda påslakan med hål utklippta för deras huvuden, armar och ben. Så fort hjälten uttalar en alldeles ny filosofites under pjäsens förlopp blir hans tre beundrarinnor helt extatiska av lycka och de sjunger och dansar omkring och ibland kan t.o.m. någon av dem svimma av upphetsning. Dessa tre sammanvuxna kvinnor är alla stamgäster på mentalsjukhus. Uppförandet av denna pjäs kräver också sponsring. Ge mig pengar!

Med vänlig hälsning, Peter Predikanten