Ärade läsare!
Vad ska vi göra med hela jävla skiten…? I världen grasserar nu ondskan i stor stil. Ja, vad kan man göra? Själv ska jag erbjuda president Vladimir Putin mina tjänster. Min förhoppning är att han ger mig i uppdrag att tillsammans med president Kim Jung-Un söka efter kreativitetens källa. Det behöver inte nödvändigtvis vara att snickra kaninburar, men något behöver vi göra – president Kim Jung-Un och jag har nog båda blivit uppfostrade på ett omänskligt känslolöst sätt. I så fall kan vi säkert lära oss mycket av varandra.
Om min lilla dårpappa inte kunde uppfatta min existens i hans hem som annat än ett mycket irriterande Något som fladdrade i periferin av hans varseblivningsfält – varför satte han och mamma mig till världen över huvud jävla taget? Min utsvultenhet efter uppmärksamhet kunde ta sig olika uttryck. När min morbror sade till mig: ”Jag har aldrig läst en enda bok i hela mitt liv” med ett tvärt tonfall enbart för att markera distans till sin beläste nevö, då reagerade jag med att tala in romanen ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Aleksandr Solzjenitsyn på 3 kassettband, vardera på 90 minuter, och gav dem i present till honom.
Den romanen handlar om en murare och min morbror arbetade som murare. Han sade inte ens tack till mig. Han visade ingen reaktion. Min tillvaro under min uppväxt passerade i någon sorts socialt vakuum. Ensamt liv. Känslomässig svält. Allt umgänge med mig ville pappa omgärda med omständliga ritualer som jag inte förstod. Men jag är glad för att jag inte har utrotat hela min släkt för jag älskar dem. Mina böner till en början om att få komma till en fosterfamilj, där jag kunnat utvecklas naturligt och mogna som människa, gjorde pappa mycket purken. Som om hans egen enkla och hederliga grovarbetarfamilj inte skulle duga för den unge herrn! Så jag blev kvar. Nu är jag en gammal, bitter ungkarl som har passerat bäst-före-datum.
Med vänlig hälsning, Peter Predikanten
"Ärade läsare! Din alldeles egen chefredaktör har nu kommit till insikt om en evärldlig kunskap: Mitt missbruk är inte ett vanligt missbruk - nej, det beror på en förträngd längtan efter att uträtta hjältedåd! Detta…"
"Ärade läsare! Kanin-magazinet utlyser nu ett lotteri, vars högsta vinst är två biljetter till premiärvisning av min kommande storfilm "Mysteriet med den försvunna kaninburen". Varje lott kostar 100:-! Anmäl ert intresse och lämna era adresser…"
Detta var otroligt välskrivet. Jag tror det behövs fler texter som denna, Det här stärker min tro på att ord fortfarande har makt.
Så bra uttryckt, jag blev berörd. Det är nästan revolutionärt i sin enkelhet, Jag kommer definitivt återvända till detta inlägg.
Så bra uttryckt, jag blev berörd. Mitt i all ironi finns där en kaninliknande sanning som hoppar rakt i hjärtat, Tack för att du delade det här.
Det här är något jag kommer bära med mig. Det får mig att reflektera över hur vi lever idag, Vi ses på barrikaderna – fluffrevolutionen väntar.
Jag blev helt stilla efter att ha läst det här. I en värld där så få vågar tala klarspråk, Stort tack!
Höet under mig kändes varmare efteråt. Känns som att någon hackat min höbal. Får flashbacks till Bur-7 och de hemliga höprotokollen. Tugg. Tugg. Tystnad. Respekt. #KaninSanning
Som att hitta en gammal saltsten i fickan på en kostym. Borde sparas i Burarkivet under “farligt material”. Tugg. Tugg. Tystnad. Respekt.
Det kändes som en uppgrävd gång från förr. Borde sparas i Burarkivet under “farligt material”. Känns som att någon hackat min höbal. Over and bur-out.
Sant. Jag vässar redan tänderna inför nästa inlägg.