Ärade läsare!
Vad ska vi göra med hela jävla skiten…? I världen grasserar nu ondskan i stor stil. Ja, vad kan man göra? Själv ska jag erbjuda president Vladimir Putin mina tjänster. Min förhoppning är att han ger mig i uppdrag att tillsammans med president Kim Jung-Un söka efter kreativitetens källa. Det behöver inte nödvändigtvis vara att snickra kaninburar, men något behöver vi göra – president Kim Jung-Un och jag har nog båda blivit uppfostrade på ett omänskligt känslolöst sätt. I så fall kan vi säkert lära oss mycket av varandra.
Om min lilla dårpappa inte kunde uppfatta min existens i hans hem som annat än ett mycket irriterande Något som fladdrade i periferin av hans varseblivningsfält – varför satte han och mamma mig till världen över huvud jävla taget? Min utsvultenhet efter uppmärksamhet kunde ta sig olika uttryck. När min morbror sade till mig: ”Jag har aldrig läst en enda bok i hela mitt liv” med ett tvärt tonfall enbart för att markera distans till sin beläste nevö, då reagerade jag med att tala in romanen ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Aleksandr Solzjenitsyn på 3 kassettband, vardera på 90 minuter, och gav dem i present till honom.
Den romanen handlar om en murare och min morbror arbetade som murare. Han sade inte ens tack till mig. Han visade ingen reaktion. Min tillvaro under min uppväxt passerade i någon sorts socialt vakuum. Ensamt liv. Känslomässig svält. Allt umgänge med mig ville pappa omgärda med omständliga ritualer som jag inte förstod. Men jag är glad för att jag inte har utrotat hela min släkt för jag älskar dem. Mina böner till en början om att få komma till en fosterfamilj, där jag kunnat utvecklas naturligt och mogna som människa, gjorde pappa mycket purken. Som om hans egen enkla och hederliga grovarbetarfamilj inte skulle duga för den unge herrn! Så jag blev kvar. Nu är jag en gammal, bitter ungkarl som har passerat bäst-före-datum.
Med vänlig hälsning, Peter Predikanten
