Det börjar alltid med en morot. En morot som “kan vara bra att ha” om burdörren gnisslar, om man får oväntat besök, eller om apokalypsen kommer och hölagren brinner ner.
Men i Kaninhoarders-världen finns inget stopp. Moroten får sällskap av en trasig vattenflaska, en halvt uppäten höboll och en gammal saltsten som “fortfarande luktar trygghet”.
Plötsligt är buren ett fort, en labyrint och ett psykologiskt minfält av prylar – och varje försök till städning är en attack på hela livets trygghetsfundament.
🥕 Den första moroten – porten till hoardarnas helvete
Allt börjar oskyldigt. En liten kanin sitter och gnager på en morot som tappats på golvet under matningen. Istället för att äta upp den helt, gräver den ner resterna i ett hörn.
“För då vet man att den finns där” säger de som förstår hoardarnas logik.
Problemet? Den där moroten kommer aldrig upp igen. Den får mögel. Den får en egen doftidentitet. Och plötsligt är den värd något – i alla fall i den lilla pälsbollen hjärna.
Efter det är alla saker potentiellt värdefulla:
- En bit hö med konstig form
- Ett plastlock från en gammal höburk
- En PET-flaska utan botten (“för ventilationen”)
- Tre stenhårda höbollar (“kan användas som sittplatser vid högtider”)
🪤 Buren som sväljer allt
När man kliver in i en Kaninhoarders-bur (om man ens hittar ingången) möts man av gångar gjorda av uppstaplade morotslådor, väggar av omkullvälta hökorgar och takdekorationer bestående av gamla höpåsar.
Här pratar vi inte om lite stök. Här pratar vi om ett helt arkiv av skräp, uppdelat i kategorier som bara ägaren själv förstår:
- “Saker jag kanske vill gnaga på om tre år”
- “Presentpapper jag bajsat på men ändå gillar”
- “Morotsbitar som ser ut som historiska kaninledare”
Kaninmyndighetens inspektörer vittnar om att det ibland tar tre timmar att ens lokalisera själva buren under högarna. Och när man väl hittar ingången finns alltid risken att öppningen leder rakt in i en annan hoardersbur – som i sin tur leder vidare.
😰 Ångest vid varje utrensning
Försök städa en Kaninhoarders-bur och du får bevittna ett psykologiskt drama som kan mäta sig med vilken true crime-dokumentär som helst.
När den första skavda moroten lyfts upp ur högen spärras ögonen upp, pulsen stiger och hela kaninen kastar sig över föremålet som om det var en kidnappad familjemedlem.
Vissa hoarders har utvecklat tassblockad-tekniken, där de helt enkelt lägger sig på rygg ovanpå föremålet och vägrar röra sig. Andra gnager ilsket på städredskapen för att markera att “detta är helig mark”.
📦 När buren inte längre räcker
De mest inbitna hoarders-kaninerna växer snabbt ur sina burar.
Lösningen? Flytta ovanpå buren.
Ja, du läste rätt – ovanpå. Där byggs nya våningar av morotslådor, höbalar och slumpmässiga plastkorgar från second paw-marknaden.
En inspektör berättar:
“Vi hittade en kanin som byggt en tvåvåningsbostad ovanpå sin bur med bara gamla höpåsar och trasiga vattenflaskor. Den vägrade gå ner igen eftersom den ansåg att nedervåningen var för ‘kommersiell’.”
🥴 Skrot eller skatt? – Hoarderns eviga dilemma
För en vanlig kanin är en trasig vattenflaska skräp. För en Kaninhoarder är det en potentiell framtida foderbehållare, konstinstallation och reservdel om någon dag behöver ett genomskinligt rör till ett morotsakvarium.
Det är därför interventioner sällan fungerar.
Frågar du “Behöver du verkligen den där biten av kartong?” kommer svaret alltid vara “Ja, om tre vintrar när det är höbrist”.
Att ifrågasätta är att hota hela systemet.
🐇 Hoarders anonyma – eller inte alls
Som ett försök att rädda både kaninerna och burarna startades Hoarders Anonyma – ett stödprogram där kaniner träffas och pratar om sin relation till prylar.
Men redan första mötet havererade.
Ingen ville sitta i ringen utan sina “trygghetsföremål”.
Lokalen fylldes på tio minuter med så mycket skrot att brandskyddet utlöste sig självt.
🧠 Hoarderns psykologi – varför släpper de inte taget?
Forskare tror att hoardingen är en blandning av överlevnadsinstinkt och ren gnagarlogik.
I naturen samlar kaniner hö och mat inför vintern. Men i burversionen har detta utvecklats till att spara allt – inklusive föremål helt utan värde.
En annan teori är att varje föremål är en “morotsminneskapsel” – en konkret påminnelse om ett ögonblick i livet.
Som en gammal, delvis uppäten saltsten som påminner om sommaren -22 när man hade fri tillgång till hö.
🚫 När myndigheterna griper in
I extrema fall har Kaninmyndigheten tvingats rycka in. Då skickas ett specialteam utrustat med högafflar, dammsugare och psykologer som talar “hoarder-språket”.
Detta innebär att man inte säger “vi slänger detta” utan “vi placerar denna pryl i ett säkert arkiv tills vidare”.
Arkivet är naturligtvis bara en sopstation – men det får ingen veta.
😂 Absurd men allvarlig
För oss som står utanför kan det vara hysteriskt roligt att se en kanin hysteriskt klamra sig fast vid en gammal plastpåse. Men för hoardern är det på liv och död.
Kanske är det just den där skavda moroten som gör att världen känns trygg i morgon.
Eller så är det bara ännu ett tecken på att vissa burar inte är gjorda för att rymma både päls och prylar.
Slutsats:
Kaninhoarders lever i en värld där skrot är skatt, och där varje försök att städa är en invasion.
Och även om vi skrattar åt det absurda kaoset, finns där en liten påminnelse om att vi alla – någonstans i vårt eget liv – har en “skavd morot” vi vägrar släppa.
Av: Mikael Heijel
Det kändes som en uppgrävd gång från förr. Varje rad är en ny gnagning på frihetens grind. Får flashbacks till Bur-7 och de hemliga höprotokollen. Kände hur hela höladan applåderade tyst. – gnagningen var värd det.