Bortom tid o rum, ute på
ängar och bland träd
skuttade hon runt –
vitaste päls och ögon,
röda som rosor & rubin,
päls av siden, skimrande
i vinternatt, med lätta
fötter, en skymmande natt.
I nattens mitt, flätas
berättelsen samman med sagor,
liljor, nattljus o stjärnors
skimmer i en klar afton
i dimmor o moln.
Kaninens skutt – väcker liv
i skog o mark…mylla
och mossor, förgylld av
landskapets kvistar o blad.
Ljus o mörker omger kaninens
oskuldsfulla yttre i sken
av eufori. I historien,
en djurart med vigör,
renhet och lenhet för ens
inre sinnebild av renhet.
sanning, längtan och livfullhet.
Dock röda ögon, med vitaste
päls och tänder,
men vem vet – även denna
oskyldiga varelse kan även den
ha sina mörka sidor
något vi nog
aldrig får veta.
Dess aura berättar för oss
om vita, kanske vittrande
vindar eller vita, rena
ljus som lyktor
och levande ljus, dofter av
rinnande guld o smaragd…
med tunga röd som sammet.
Sol efter mörker eller
mörker efter moln i natthimlen.
Synen av en gudom,
kanske synen av en djinn –
mytologi och historia för
en evig talan om allt
mellan himmel o jord,
människa o djur,
väsen o varelser.
Låt den sorglösa himmelens
alla varelser enas
i en tid av förförelse
och leda – ledsamhet
och besvikelser,
kanske till en tid
av rikedom och enighet.
Dick