Fyllekaninen var ett samhällsproblem långt innan någon ens vågade kalla honom vid namn. En gång var han bara ännu en fluffig invånare i ett hål i marken, men någonstans mellan morotsbrännvinet, midsommarsupandet och hans egna svartsjuka fyllebråk gick det snett – mycket snett. Och nu vinglade han runt i systemet som ett trasigt ekollon i en vindby.
🍺 Morotsbrännvinets förbannelse
Ingen vet riktigt vem som kom på receptet, men det sägs att morotsbrännvinet först kokades ihop av en pensionerad kaninprofessor som blivit utkastad från sitt labb efter att ha blandat jästa rötter med gödselbaserad jäst. Resultatet? Ett frätande elixir som smakade sönderkokt kompost – men som slog ut nervsystemet på under 15 sekunder.
Fyllekaninen älskade det.
Han drack det till frukost, lunch och kvällssup. Han bar alltid med sig en halvt urdrucken PET-flaska med etiketten ”Apelsinjuice” skriven i kråkfötter. Ingen vågade kommentera det längre. Inte efter incidenten med parkbänken och den improviserade karaoke-versionen av ”Små kaniner i regnet”.
🛋️ Från bur till bänk – och tillbaka
Fyllekaninen brukade ha en bur. En riktigt fin en, med halm, stamtavla och utsikt över foderautomaterna. Men buren förvandlades sakta till en bar – inte bokstavligen, men i själen. Den trygghet som en gång var ett hem blev istället ett andningshål mellan rusher, raseriutbrott och deprimerade morotsmonologer.
När kaninmyndigheten kom på oanmält hembesök fann de honom sovande i en hög av chips, tomma flaskor och trasiga kaninvisor från 80-talet. Den sociala kaninbyrån skrev en rapport på 74 sidor med titeln: ”Om alkoholrelaterat fluffbeteende i semi-urbana hålrum”.
🐰 Fyllevisor och skam
Fyllekaninens rykte spred sig som en könssjukdom i en kaninbur under parningstid. Hans fyllevisor hördes på tunnelbanor, i parker och i kommunhusets trapphus. Värst var kanske den egna tolkningen av nationalsången:
”Du gamla du friska, du fladdrande gräs,
jag dreglar i stillhet på din kompostlukt med stjärt.”
Kaninbarn grät. Äldre kaniner skakade på huvudet. Men vissa – oftast andra fyllekaniner – hängde på. Det skapade en epidemi.
🔥 Epidemin av päls och promille
Det började smått. En kanin med vin i moroten. En annan som snortade fermenterat hö. Snart satt ett helt kollektiv av fluffiga missbrukare i den gamla kompostfabriken och hade startat en förening: ”Anonyma Kaninalkoholister”, där det första steget var att erkänna att man inte längre kunde skilja på hö och hallucinationer.
Fyllekaninen dök aldrig upp.
”Jag kan sluta när jag vill”, sa han och vinglade in i ett trafikljus. Det var rött. Han tog det som en personlig förolämpning och urinmarkerade stolpen.
🥊 Fyllebråken eskalerar
Ingen glömmer incidenten på Midsommarängen. Fyllekaninen, klädd i en blommig krans och ett par solglasögon från 1997, började slåss med en blomsterkrans. Han trodde den var Peter. Inte Peter-Peter, utan en inbillad version som vägrade bjuda på morotsnaps.
Det tog tre kaninpoliser, en starköl och en skål med fänkål att lugna honom.
Efter det förbjöds alkohol på allmän plats – men bara officiellt. I verkligheten hölls underjordiska kaninbarer i glömda rotgångar där fyllekaninen var både DJ, bartender och självutnämnd moralfilosof.
🧠 Myndigheten tappar kontrollen
Kaninmyndigheten försökte gripa in. De införde ”fluffzoner”, alkoholtester via morotsblåsa och ett system där varje kanin fick en egen ansvarig vuxen. Inget hjälpte.
Fyllekaninen duckade alla försök. Han bytte identitet oftare än han bytte underpäls. En dag var han ”Professor Pluffs”, nästa dag ”Reino från Råttboet”. Myndigheterna hann aldrig ikapp.
Till sist gav de upp. De skapade en ny avdelning: ”Avdelningen för Hopplösa Fall”. Den bestod av två socialarbetare, en sömnig hamster och en handbok med titeln: “Att bara låta skiten rinna”.
🎤 Det legendariska talet
En kväll, i fullmånens sken, klättrade Fyllekaninen upp på en bänk och höll sitt livs tal. Det var sluddrigt, vingligt och med stark doft av jäst – men ändå gripande:
”Ni säger att buren är trygg. Men vet ni vad? Jag har supit mig ur tryggheten. Jag har pissat på normen och knullat upp min framtid med en flaska. Och ändå står jag här – med svansen bar och moroten hel. Hur många av er kan säga det?”
Folk applåderade. Andra kräktes. En journalist skrev en krönika om ”kaninernas rop på hjälp”. Fyllekaninen kallades plötsligt ”En röst för de osedda”.
Dagen efter arresterades han för att ha somnat i en barnvagn.
📉 Peter försöker intervenera
Peter, som alltid dyker upp när en ny rörelse hotar samhället, bestämde sig för att göra en dokumentär: ”I Fyllans Spår – En resa genom kaninens kris”. Han följde Fyllekaninen i tre dagar. Förlorade två kameror, blev biten i vaden och fick PTSD av ett fyllekramkalas i ett källarsystem.
Filmen fick 1,3 i betyg av Filmkanins recensionssida och kommentaren:
“Luktar redig kompost – och inte på det bra sättet.”
📚 Epilog: När buren inte räcker till
Fyllekaninen finns fortfarande där ute. Ibland ser man honom som en suddig siluett bakom en soptunna. Andra gånger hör man honom skråla om morotsfrid i kollektivtrafiken. Han är inte en hjälte, inte ens en symbol. Han är bara ett symptom.
Ett symptom på ett samhälle som försökte kontrollera allt – men glömde att pälsen också har en baksida.
Av: Mikael Heijel
